Ekerlids förlag
Det var den norska Utöya-katastrofen 2011 som blev den utlösande faktorn som fick SVT-medarbetaren Rolf Tardell att börja skriva ner berättelsen om sin mamma Annette, född Baumsch i Paris 1922. Annette var enda barnet till apotekaren Simon Baumsch och hans hustru Alice. Familjen var judisk. En majdag 1944 splittrades den för alltid, med en gest från den ökände lägerläkaren Joseph Mengele som satt vid ett litet bord på tågperrongen i Auschwitz och sorterade de tusentals människor som varje dag anlände till lägret i boskapsvagnar. Vänster betydde omedelbar död i gaskamrarna. Höger betydde ännu en smula liv som slavarbetare. Alice fick gå till vänster, Annette, tjugoett år gammal, till höger. Simon hade redan då skiljts från dem.
I åtta månader uthärdade Annette. När de svenska Röda kors-bussarna komma för att evakuera lägerfångar i början av 1945 var hon en av de franska judinnor som fick följa med till Sverige. Här började hon ett nytt liv; hon kallade det sitt andra liv. Det första var livet före kriget.
Mellan dessa båda liv låg en avgrund.
Först när hennes son Rolf – en "andra generationens överlevare" – var trettiotre år gammal började Annette kunna berätta om den där avgrunden. I boken finns allt beskrivet med hennes egna ord. Från uppväxten i en liten sydfransk by, över 1930-talets depression som jämnar vägen för Hitler, till de gradvis ökande judeförföljelserna som får sin groteska kulmen i Auschwitz gaskamrar. Och när jag läser det är det nytt, trots att jag läst så många liknande skildringar förr. Ögonblicksbilderna, detaljerna, det både rörande och djupt mänskliga i hur människan alltid, hur förfärliga betingelser hon än lever under, ändå alltid strävar efter att skapa något slags vardag i helvetet.
Det Annette berättar, har berättats förr. Men inte med hennes röst. Det är det som gör varje skildring av Förintelsen unik och omistlig. Så också den här.
Men journalisten Rolf Tardell tecknar också kring sin mammas personliga minnen en bild med ett vidare perspektiv på Europas blodiga 1900-tal. Under sin resa i Annettes fotspår, från Paris till Ravensbruck, klargör han historiska och politiska samband. Han berättar om Vichy-regimen som villigt faller in under det tyska styret efter Frankrikes fall 1940, och hur ingen – inte heller Sverige – ville kännas vid de judiska flyktingarna. Han ställer den berättigade frågan om varför de allierade under krigets slutskede varken bombade gaskamrarna eller järnvägsspåren till lägren – trots att omvärlden då visste vad som försiggick där. På ett fullkomligt hjärtslitande sätt gestaltar både han och Annette också judarnas aningslöshet; mitt i förföljelser, trakasserier och grymhet förblev de flesta ändå medgörliga och lydiga. De blev tillsagda att registrera sig – så de registrerade sig. De blev anvisade en transport österut – så de betalade en dyr biljett, packade och klättrade in i boskapsvagnarna.
De visste inte. De kunde inte tro. Och vem hade egentligen kunnat föreställs sig Förintelsen innan den blev känd?
Boken är illustrerad med fotografier, samtida såväl som nytagna.