K-Pax
Regi: Iain Softley
I rollerna: Kevin Spacey, Jeff Bridges, Alfre Woodard
Speltid: 2 tim
Censur: tillåten från11 år
Royal i Linköping
VI SKICKAR upp några hundra av världens starkaste teleskop några tusen mil och riktar dem så långt bort att de händelser de ser utspelade sig för några miljoner år sedan, och vi frågar oss om vi verkligen är ensamma eller om vi har sällskap där ute, men om vi hittar dem, vad ska vi säga då?
Och tänk om det blir tvärt-om, om en av dem kommer hit, bara står där på centralstationen i sina solglasögon och ser ut som vi och konstaterar att "Er planet är verkligen ljus". Vad gör vi då?
Sätter honom på dårhus, förstås.
Här är det Kevin Spacey som dyker upp på stationen och helt lugnt konstaterar att han är en utomjording på besök och att han hör hemma på planeten som gett filmen sitt namn, K-Pax.
Det är Jeff Bridges som är läkaren som ska bota honom -- ända tills han börjar undra om han talar sanning, om det finns ett K-Pax och om vår värld, vårt universum, aldrig kommer att bli detsamma igen.
Den här filmen ställer en enda fråga: Är han en alien eller inte? Den frågan ska hålla publiken fängslad i två timmar, och känner du på dig att det inte kommer att lyckas är filmen helt ointressant.
"K-Pax" är också en sentimentalare version av "Gökboet", men tack vare Spaceys och Bridges lågmälda, på gränsen till självutplånande, spel fungerar det -- åtminstone fram tills de där sentimentala dragen hotar att ta över helt.
Det finns ett par totalt svindlande scener här, och "K-Pax" är faktiskt riktigt svår att få ur huvudet. Filmens grundton är monoton men suggestiv, mörk men estetiskt smart, allmänmänsklig, utmanande. (TT Spektra)