Den osynlige
Regi: Joel Bergvall, Simon Sandquist
Manus: Mick Davis, fritt efter Mats Wahls roman
I rollerna: Gustaf Skarsgård, Tuva Novotny, Li Brådhe, Thomas Hedengran, David Hagman
Land: Sverige
Speltid: 1 tim 35 min
Censur: från 15 år
Filmstaden i Linköping
ONDA ANINGAR. Affischen till "Den osynlige" är inte direkt subtil i sina anspelningar på trycksakerna till M Night Shyamalans hyllade "Sjätte sinnet". Svenska filmer som varit nästan pinsamt inspirerade av amerikanska förlagor har vi sett förr. "Seven" utlöste till exempel ett formligt jordskred av efterapande produktioner både inom film och tv.
Men det är inte så illa som det verkar. Visst, det finns kopplingar filmerna emellan även den här gången men det är ingenting som stör allt för mycket.
Istället för att se döda människor är Nicklas (Gustaf Skarsgård) själv en av dem, eller snarare befinner han sig nånstans mittemellan livet och döden.
Efter en brutal misshandel upptäcker han att ingen längre ser eller hör honom. Osynlig finns han bland sina klasskamrater. Han ser poliserna som utreder hans försvinnande, hör sina kamrater svara på deras frågor, ser sin mamma gå omkring i hans pojkrum, men utan att kunna påverka något av det som händer.
Personen som till slut uppfattar hans närvaro är - så klart --hon som orsakat hans spöklika tillstånd, den trasiga och våldsamma Annelie (Tuva Novotny).
Det är en historia med flera bottnar som långfilmsdebuterande regissörerna Joel Bergvall och Simon Sandquist valt att göra film av. (Till deras tidigare meriter hör Oscarnominerade kortfilmen "Victor".) På ytan en småspännande, övernaturlig berättelse. Därunder en historia där goda och onda handlingar vänds till sina motsatser och där priset för frihet är högt.
Gustaf Skarsgård gör en fin insats i sin första huvudroll. Filmen vilar säkert på hans axlar. Han gör Nicklas till en person fylld av motsättningar, självsäker ena stunden, tyngd, känslig och osäker den nästa.
Tuva Novotnys roll har kopplingar till den hon gjorde i "Tic tac", en tjej som kommit på kant med omgivningen och hårdnat efter hand. Då var Novotnys tonträff omedelbar, nu dröjer det innan hon hittar rätt. Rollen känns skissartat skriven och karaktären snubblar på en hel del klyschor. I takt med att vi får veta mer om Annelies bakgrund så lossnar det, men i början känns hon mest fyrkantig. Fast greppet att vända på konventionerna och låta ondskan vara en tjej är, eh . . . sympatiskt.
Även om "Den osynlige" inte engagerar hela vägen så finns det ett driv i berättandet som känns uppfriskande. På slutet blir filmen en aning gråtmild, det ska erkännas, men det har inte så stor betydelse. Huvudsaken att Joel Bergvall och Simon Sandquist låter handlingen få sitt logiska slut.