Det är hos mig hon har varit. Ännu känner jag hennes hår ringlande mellan mina fingrar, grovt och strävt som hårdtvinnad hampa. Nu vänder hon mig ryggen. Varför? Tyder det på mättnad eller saknad? Hennes ögon vilar mot ett sterilt stadslandskap, när de i stället borde möta Gaudis galna, glädjefyllda arkitektur.
Oljemålningen "Muchacha de Espaldas" av Salvador Dali kom till 1925. Den är realistisk, inte surrealistisk. Det året hade konstnären sin debututställning i Madrid, där han utbildats under fyra år, varpå han relegerades från skolan eftersom han vägrade ta ut sin examen. "Jag är oändligt mycket intelligentare än professorerna och låter mig inte examineras av dem", sa han.
Det var signifikativt för Salvador, som visserligen setts som förgrundsgestalt inom surrealismen men som aldrig underordnat sig dess manifest. Det vore svårt att tänka sig honom gå i flock. Han utvecklade sin egen estetik, sitt eget bildspråk, byggt på visioner och drömsyner men utförandemässigt så pregnant som handlade det om dokumentär exakthet i skildrandet av det overkliga och öververkliga. Sin inspiration baserade han på 1500-talsmålaren Hieronymus Bosch och hans serie "Lustarnas trädgård", ett märkligt måleri som i dag kan ses i Pradomuseets källare där målningarna förvaras i ett separat rum.
Och plötsligt vet jag vad den bortvända kvinnan utgör sinnebilden för. Minnet, förstås. Ett trauma som ständigt sysselsatt konstnären alltsedan barndomen, då han hittade på ett andra jag, alstrade falska minnen och suddade ut gränsen mellan sanning och fiktion. I konsten tog sig detta starkast uttryck i hans kanske mest kända verk, "Minnets beständighet", denna envishet som aldrig lämnade honom någon ro, när alla klockor stannat och smält ner och tidsbegreppet suddats ut. Temat upprepas i "Mätare av ögonblickligt minne".
Kvinnan lagrar minnet, sluter sig för omvärlden för att lyssna inåt, nu när tiden upphört att gälla.
Klockorna, en frekvent symbol hos Ingmar Bergman men dessförinnan hos Salvador Dali, står för hjärtat och den känslomässiga sidan av drömmarens liv, enligt Sigmund Freud som ansåg Dalis konst utgöra det enda intressanta inslaget i en rörelse vars strävan han inte kunde förstå. Trots sin expertis på drömtydning.
"Minnets beständighet" blev en ikon för Dalis alla beundrare efter utställningen i New York 1931. Men själv hyllar jag bilden av den bortvända kvinnan, ett motiv lätt att försvara, åtminstone i jämförelse med det nästan lika välkända verket "Wilhelm Tells gåta" på Moderna museet i Stockholm, en målning som syftar på Lenin och som avslöjar konstnärens fascination för diktatorer och despoter. Själv berättar Dali att han visat "ryggmålningen" för Picasso och fått beröm för den, så jag är i gott sällskap!