Mors Elling
Regi: Eva Isaksen
Manus: Axel Hellstenius efter Ingvar Ambjørnsens roman "Fågeldansen"
I rollerna: Per Christian Ellefsen, Grete Nordrå, Christin Borge
Land: Norge
Speltid: 1 tim 19 min
Censur: Barntillåten
Filmstaden i Linköping
EN ALTERNATIV titel till den här filmen hade kunnat vara "En kort tid av lycka för Elling" efter Hemingways novell om Francis Macomber som inser hur nedtryckt han varit under hela sitt äktenskap men som frigör sig och upplever en kort tid av lycka -- före katastrofen.
Filmbolaget lanserar "Mors Elling" som "en varm och charmig komedi", vilket beror på antingen a) lathet (de har knappt sett filmen), b) cynism (de vill locka alla som mysskrattade åt succén "Elling" för ett par år sedan) eller c) en kombination av båda. För här finns inte mycket värme. Inte mycket charm heller. Det finns bitterhet, aggressivitet, svartsyn och en studie i sönderfall hos en man som är lika varm och charmig som en gläfsande terrier.
"Mors Elling" utspelar sig före händelserna i "Elling" där den lille enstöringen, spelad av Per Christian Ellefsen, parades ihop med den fantastiske Kjell Bjarne. När Kjell Bjarne tröttnade på Ellings gnäll dunkade han helt enkelt lite vett i skallen på honom så han höll sig på mattan en stund.
I "Mors Elling" finns bara mor, en hårt prövad men snäll och tolerant kvinna som ger sin älskade son det svängrum han behöver för att fara ut i maniska utfall mot utlänningar, kvinnor, mödrar -- egentligen allt som inte är Elling. Man avskyr honom. Han är bara jobbig. Och de som väntar sig en skön norsk må bra-upplevelse med lusekofta och Ringnes får vänta och vänta tills de inser att det här inte är en sådan film. Det är däremot ungefär då, vid den insikten, som det börjar bli en bra film.
I inledningsscenerna är Elling helt enkelt en extremt kolerisk Stig-Helmer, men hans och mammas Mallorcatripp blir ingen sällskapsresa. I stället utvecklar den sig till något som närmast kan liknas vid en norsk "Fyra nyanser av brunt" där det visst finns komiska undertoner men där skrattet liksom går vilse bland charteralkoholism, Oidipuskomplex och Ellings bittra raseri.
Jag kan lova två saker. "Mors Elling" kommer aldrig i närheten av "Ellings" publiksiffror. Och den kommer inte, som föregångaren, bli nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film.
Däremot kan jag inte lova att du kommer att gilla den. Jag gjorde det. (TT Spektra)