När jag var liten hände det att kamraterna skröt om spännande släktingar. Någon var släkt med racerföraren Reine Wisell, en annan hade en fransk greve långt tillbaka i anorna.
Jag hade författaren Gustav Sandgren. Det visste ingen, och då menar jag verkligen ingen, vem det var. Både Gustav och jag härstammar på krångliga vägar från Carl Jacob Grill, herre till Kartorps gård.
När jag började berätta den historien hade kamraterna tröttnat för länge sedan.
Bibliotekschefen Urban Bäckström tänker försöka spräcka anonymitetsbubblan.
23 augusti högtidlighålls 100-årsminnet av Gustav Sandgrens födelse i en liten stuga i Västra Stenby. Det blir guidad vandring genom 1 000 år av Västra Stenbys historia, det blir föredrag om författaren av bibliotekschefen, folkmusik på fiol och nyckelharpa och fika i församlingshemmet.
Men Urban Bäckström tycker att det borde göras mer.
-- Varför finns det till exempel inte en gata i Motala uppkallad efter Gustav Sandgren? funderar han, och berättar att biblioteket planerar att köpa in fler av Gustav Sandgrens böcker, antikvariskt, på något annat sätt går det inte att få tag i dem.
Att Urban Bäckström håller Gustav Sandgren högt, råder inget tvivel om.
-- Han var enormt produktiv, formligen sprutade ur sig romaner, barnböcker, pjäser och inte minst debattartiklar. Han stack ut hakan, var obekväm, kritiserade vänstern trots att han själv tillhörde den. Han skrev kärleksfulla skildringar av sin mor och hennes strävsamma liv och var mycket förstående mot fadern, som med sina musikerdrömmar kanske inte alltid var den perfekte familjeförsörjaren. I många av hans skönlitterära verk ser man spår av Motala. Torget, hamnen, Varamon. Han är den absolut främste Motalaskildraren, säger Urban Bäckström.
Det var alltså i Västra Stenby det började. Där lyckades hans arbetsamma och kärleksfulla mamma hålla ordning på Gustav och hans syskon samt en far som försökte försörja familjen som tunnbindare, fast han egentligen helst ville spela fiol och dessutom hade en benägenhet att titta lite väl djupt i glaset.
Lille Gustav visste tidigt att det var författare han ville bli, men vägen dit var så klart inte spikrak. Via sexårig folkskola, arbete i industrin och några år på folkhögskola kom han så småningom till Stockholm, där han slog sig ihop med Harry Martinsson, Artur Lundkvist, Erik Asklund och Josef Kjellgren. Tillsammans bildade de gruppen "5 unga" 1929.
Sedan följde några hektiska decennier, då Gustav Sandgren med sin debattlust och samhällskritik skaffade sig många fiender, men också en stor och tacksam läsekrets.
--Han kunde inte låta bli att kritisera, det var nästan som ett tvång, säger Urban Bäckström och tar som exempel hur väl Gustav Sandgren trivdes på folkhögskola, men hur han ändå inte kunde låta bli att skriva kritiska artiklar om den efteråt. Han bytte också ståndpunkt som andra bytte strumpor och kunde ofta polemisera med sig själv.
Mannen som hade rätten till fri kärlek och konstnärlig bildning som slagord fick ta emot många smällar av recensenter och debattörer, men lästes och älskades för sin skönlitteratur.
Mot slutet av sin författarbana ägnade sig Gustav Sandgren mest åt reseskildringar som han skrev tillsammans med sin fru nummer två, Ria Wägner. Vid det laget var han också så bra på flera främmande språk, som han själv lärt sig, att han kunde översätta bland andra Cervantes från spanskan.
Själv tyckte jag att släktbanden förpliktigade, så för en femton, tjugo år sedan läste jag det kanske mest kända verket av Gustav Sandgren, Skymningssagor.
Jag tyckte att det var en skum bok, ganska mörk och med många mytiska element och sagoväsen. Och så ställde jag mig frågan: Varför ska man egentligen läsa Gustav Sandgren?
Urban Bäckström får svara.
-- Berättelserna är väldigt vackra, han är en riktig historieberättare. De är poetiska och ljusa, det är mycket fina tidsdokument från 30- och 40-talen.
Det är också mycket humor i dem.
Men denna vildhjärna, som brann i bägge ändar och som periodvis skrev mer än en bok om året, vid sidan av alla artiklar, varför blev det så att inte ens den mest inbitne litteraturälskare idag vet vem han var? Varför glömdes han bort?
-- Ja, säg det, suckar Urban Bäckström och slår ut med handen. Kanske för att han skildrar fattigdom, en fattigdom som ändå ligger ganska nära i tiden. Det är lättare att ta till sig 1700-talets fattigdom än 1900-talets. Sedan ledde ju hans enorma produktivitet till att allt han skrivit inte håller högsta kvalitet.
-- Men det finns all anledning för den lässugne att kasta sig över Gustav Sandgrens romaner en regnig sommareftermiddag. Framför allt om man är Motalabo. Då ska man absolut läsa honom.