Spy game
Regi: Tony Scott
Manus: Michael Frost Beckner, David Arata
I rollerna: Robert Redford, Brad Pitt, Catherine McCormack
Land: USA
Censur: Från 15 år
Speltid: 2 tim 6 min
Filmstaden i Linköping
DET ÄR 1991 och det är bråttom. Agenten Tom Bishop (Brad Pitt) har varit ute och frilansat lite från sin arbetsgivare CIA och åker fast när han försöker att frita en fånge från ett kinesiskt fängelse.
Situationen är känslig och CIA vill inte kännas vid honom av rädsla för en internationell konflikt. Man planerar att ta sin hand ifrån honom, lämna honom åt sitt öde, helt enkelt.
I Washington planerar Bishops gamle läromästare Nathan Muir (Robert Redford) att gå i pension. Det är sista dagen på jobbet och allt verkar ljusblått tills Muir får reda på Bishops belägenhet och att han kommer att avrättas inom ett dygn.
Muir får fart och börjar använda allt sitt kunnande och alla sina kontakter för att för- hindra att något sådant sker. Han vet spelets regler och som en skicklig schackspelare börjar han att göra sina drag. Hela tiden har han fin koll på sina motståndare.
I grund och botten är "Spy game" en historia om vänskap och lojalitet. Den ärrade veteranen som tar sig an den ytterligt lovande förmågan. De blir vänner men bryter så småningom med varandra på grund av skilda uppfattningar om hur jobbet ska utföras. Den ärrade realisten ställs mot den unga idealisten. Klassiskt Hollywood-upplägg.
Det är en både välgjord och ambitiöst upplagd film och framför allt Robert Redford gör en fin insats som hårdhänt agent med silkeshandskar.
Framförallt siktar "Spy game" mot huvudet. Manusförfattarna har garnerat historien med en hel del intelligenta förvecklingar. Problemet är att det aldrig blir speciellt spännande. Via återblickar rullas historien upp. Vi följer Muir och Bishop under uppdrag i Vietnam, Berlin och Beirut. Eftersom en stor del av berättelsen sker via återblickar och vi redan vet att båda två kommer att klara sig oskadda så stiger aldrig temperaturen. Och berättelsen och förvecklingarna i sig är inte tillräckligt bränsle för att hålla mitt intresse vid liv under hela filmen.
Samtidigt smyger en jobbig amerikansk patriotism in i vissa av scenerna. Som när den utmärglade kinesiske fången glömmer alla sina bekymmer bara för att Brad Pitt kastar till honom ett tuggummi. Eller som när en trio kinesiska affärsmännen sitter som fastnaglade och dreglar framför ett avsnitt av "Baywatch".
Det känns rätt unket.