Tala med henne
Regi och manus: Pedro Almodóvar
Foto: Javier Aguirresarobe
I rollerna: Javier Cámara, Dario Grandinetti, Leonor Watling,
Rosario Flores, Geraldine Chaplin
Land: Spanien
Speltid: 1 tim 53 min
Censur: tillåten från 11 år
Royal i Linköping
VI BEFINNER OSS i en teater. På scenen framförs ett verk av koreografen Pina Bausch. Två kvinnor rör sig sömngångaraktigt och är nära att välta möblerna i rummet, medan en manlig dansare ser till -- utan att kvinnorna märker hans närvaro -- att alla krockar undviks.
Bredvid varandra i salongen sitter två män och gråter av rörelse. De känner inte varandra, men deras vägar kommer snart åter att korsas. Och de kommer att gråta flera gånger innan ridån går ned.
Den ena mannen, Benigno (Javier Camara), arbetar som vårdare på en privatklinik. Han sköter kärleksfullt om den unga danserskan Alicia (Leonor Watling) som ligger i koma efter en trafikolycka. Han talar oupphörligen med Alicia, övertygad om att hon någonstans kan höra honom.
Den andre mannen i salongen, Marco (Dario Gradinetti), är en argentinsk författare, som gjort sig en förmögenhet på reseguider. Under ett besök i Spanien förälskar han sig handlöst i den kvinnliga tjurfäkterskan Lydia (Rosario Flores). Deras förhållande får ett abrupt slut när Lydia stångas till marken av en tjur och förlorar medvetandet.
Lydia blir också hon förklarad levande död och Marco sitter vid hennes sida dag och natt. Hon ligger bara några rum ifrån Alicia. En värme mellan de två männen uppstår när Benigno ger Marco rådet: "Tala med henne".
Männens vänskap växer och fördjupas mot alla odds. Benigno är en ung man, som liksom "blivit över". Han ger ett stukat och lite efterblivet intryck. Han pratar, pratar och pratar. Marco däremot är en världsmedborgare, oklanderligt klädd, en tystlåten intellektuell.
Men Marco får allt svårare att hantera situationen. Han bär på en gnagande känsla att Lydia egentligen aldrig älskade honom, att han bara var ett mellanspel. En känsla som förstärks när han träffar Lydias make.
"Tala med henne" fångar smärtan, en iskall känsla av förlust. Marco förlorar i själva verket Lydia två gånger, dels vid själva olyckan och dels när tvivlet på deras kärlek går över i en slags visshet. Även vänskapen med Benigno skakas i grunden när denne anklagas för att ha utnyttjat sin patient sexuellt.
Så mycket mer kan inte sägas om handlingen, den här filmen går sina egna vägar från början till slut och det vore synd att förstöra nöjet för den som tänker se den.
Och se den bör man absolut göra, eftersom den fascinerar och utmanar på så många skilda plan. Jämfört med tidigare Almodóvarfilmer berättas den i ett eftertänksamt tempo. Den som älskade de grälla övertonerna i "Allt om min mamma" och för att inte tala om "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" kanske saknar pulsen och det mest extrema persongalleriet. Men Almodóvar känns ändå igen och lever ånyo upp till devisen "intet mänskligt är mig främmande", och kärleken till udda och bisarra personer finns även här.
Filmtiteln uppmanar till kontakt, men bilderna fångar kontaktlösheten. Människor betraktar världen genom stora fönster och talar med varandra genom glasrutor. Alla är ensamma. De två kvinnorna ligger i koma, men framkallar ändå starka känslor av passion, sorg och vanmakt hos männen. Benigno bekänner att han är ensam för sin psykiater, Marco säger det till de två kvinnorna. Alicias danslärare, som tolkas oerhört uttrycksfullt av Geraldine Chaplin, är också ensam, men ger aldrig upp hoppet om flickans tillfrisknande.
Bildspråket är superbt, ofta laddad med dramatisk symbolik. Lavalamporna som placerats intill Alicias säng är inte bara dekorativa. Rörelsen i lamporna reflekterar hennes tysta, för oss okända livstillstånd men också Benignos pendlande mellan hopp och resignation inför hennes möjliga återkomst till livet. Många sekvenser lyser av sensualism, som när Lydia på ett ceremoniellt sätt kläs på inför tjurfäktningen.
Det är också en film som på ett generöst sätt låter skilda kulturyttringar kommentera, ja till och med förebåda förloppet. Pina Bauschs danskonst är redan nämnd, den brasilianske sångaren Caetano Veloso framför en kärlekssång med djupt känd smärta. Beningno ser 20-talsstumfilmen "Älskaren som krympte" och det sätter idéer i huvudet på honom.
Pedro Almodóvar bekräftar här sin ställning som Europas just nu mest intressanta regissör. En av få auteurer som lyckas förena konstnärligt djup med stort publiktycke.