Namnet var självklart. Sudden fick det bli. För vad kunde passa bättre som smeknamn på en spelare som gillade att vara uppe sent på kvällen och nästan aldrig passade träningstiderna?
Men det handlar inte om den Sudden, inte NHL-proffset i Toronto utan om Ernst Wahlberg, en gång fotbollsspelare i AIK. När Sudden den äldre spelade var smeknamnen självklara, de var målande och inte alltid helt rumsrena.
Numera är de -- om de över huvud taget förekommer -- färglösa och oftast bara en förkortning av idrottarens för- eller efternamn.
-- Som roligast var man under perioden fram till andra världskriget. Då ingick det i idrottens kultur att spelare skulle ha smeknamn, säger Inger Lindroth.
Hon har skrivit en avhandling i ämnet och sett hur antalet stövlar, virus och guldfötter minskat stadigt i sportspalterna.
För efter smeknamnens gyllene era under 1940-, 1950- och 1960-talet så har det bara gått utför. Förklaringarna är många, men den främsta är förmodligen tv-apparaten.
För innan matcher började sändas i den så var sportreportrarnas texter ett fullständigt referat av vad som hänt från avspark till att domaren blåst för full tid.
-- Om du ska beskriver ett lag och vad de gör under två halvlekar så ska du skriva om väldigt många människor, säger Lindroth.
Smeknamnen blev därför ett sätt för journalisten att förenkla och gav också en känsla av samhörighet mellan honom och idrottaren.
-- I början var sport något udda och sportjournalisterna använde smeknamnen för att visa att man var med i gruppen, att man kände spelarna. Det var ju också så att många reportrar kom ursprungligen från de aktivas led. Nu skulle vi uppfatta stilen som "too much".
Varianterna på namn är många men tre tydliga kategorier kan märkas i omklädningsrummen:
n Zoologiska namn. Det rör sig om allt från Masken till Storken och kan syfta på till exempel gångstil eller kroppsform.
n Yrkesbeteckningar. Förr arbetade spelarna vid sidan av idrotten. Då blev också smeknamn som Bagarn, Karamellkokarn eller Sotarn självklara.
n Ortsnamn. Från de mest kända som Nacka och Tumba till exempelvis skidåkaren Finnskoga-Lasse.
Men idrottare har också fått namn från andra idrottare, som Zamora, eller från sina fäder -- Lill-Hinken, Lill-Pröjsarn och Lill-Garvis.
Vissa smeknamn återanvänds också. Således har det inte funnits bara en Starke Arvid utan fyra, och inom så vitt skilda idrotter som tyngdlyftning och squash.
-- Jag har alltid tyckt att det är roligt med smeknamn, alla visste ju vem Lill-Strimma var, säger fotbollstränaren Sören "Snuffe" Åkeby.
Hans smeknamn har inget med idrottsliga prestationer att göra utan med ett besök på vårdcentralen.
-- Jag var väl fem, sex år. Det fanns en bilderbok där. Varje gång mina föräldrar behövde ta mig dit så ville jag läsa just den, berättar Åkeby.
Boken hette Snuffe sjukhusgrisen och många år senare följer ännu smeknamnet med honom.
-- Jag vet att när jag var i 20-årsåldern och själv spelade fotboll och hade gjort mål så stod det i tidningen att målskytten hette Åkeby. Då var det säkert några som inte visste vem det var.
Hur presenterar du dig för nya spelare i klubben?
-- Jag presenterar mig som Sören men säger att de gärna får kalla mig Snuffe. I början brukar det bli Sören, sedan släpper det och de flesta säger Snuffe. Men här i Danmark är det chefstränare eller Åkeby som gäller.
Kan smeknamnen få en renässans? Knappast, tror Inger Lindroth.
-- De finns kvar men blir allt färre, det är något förunnat fixstjärnorna. I sportspalterna kommer smeknamnet vara ett tecken på att man är stor, säger hon.
Och de smeknamn vars bakgrund är okända lär också så förbli.
-- Flera smeknamn fick jag veta förklaringen till mot löfte att aldrig berätta det. Man tyckte att det var så pinsamt.
Det gäller förmodligen Vidar Stenborg från Eskilstuna. Han gick under namnet Bocken under sin karriär, men inte för sin löpstil utan för sitt intresse för kvinnor.