I korpen kan ett lag heta vad som helst. Det finns några klassiska sådana namn i Linköpings korphistoria. Som Aston Valla och Kåkens IF, eller damlagen Maradonnorna och De Oslagbara, eller varför inte herrklubben Omslaget. Eller BK Bakfoten. Rullarna.
I går möttes Rullarna och Bakfoten.
På plan 13. Torbjörn Jonsson var domare.
Det blev en bra match trots att gräset var högt och såg ut som en nyslagen slåtteräng ungefär och planen sluttade betänkligt. På plan 13 skiljer det säkert en meter, kanske mer. Målet mot Slättbackavägen ligger uppe på höjden och det andra nere i sänkan, kan man säga utan att ljuga allt för mycket.
-- Men den här plan är bättre än den där, sa Stefan Karlsson i Bakfoten när han kom ut för att vila. Han pekade mot planen bredvid, nummer 10.
Det var den som tisdagskvällens domare hade synpunkter om innan matcherna började. Då satt de i domarrummet i baracken på andra sidan Haninge-leden och gjorde sig i ordning.
-- Tian är för dålig. Konstigt att de inte vrickar fötterna av sig, sa Bertil Stolt.
Han menade förstås spelarna.
På plan 13 blev det inga vrickade fötter i går. Visst blev det ett par hårda närkamper, men matchen var inte hård. Och Torbjörn Jonsson såg efter spelarna. Till och med dem som satt bredvid.
-- Benen utanför plan, ropade han när Bakfotens Niklas Griph satt utanför och vilade och råkade ha fötterna innanför linjen.
Han vilade inte hela matchen. Tvärtom. Griph var flitigt i elden och en av matchens förgrundsfigurer. Det var han som gjorde både 1--0 och 2--0.
Matchen slutade 5--3 till Bakfoten som därmed tog sin första seger för året. Övriga målskyttar var Andreas Karlsson, och två gånger Ricky Svensson. Rullarna, som gjorde en mycket bra match, gjorde mål genom Mikael Andersson, Magnus Anderson och Tobias Wahlsten.
-- Men Bakfoten är bättre än oss, bästa lag vi mött i år, berömde Wahlsten som hade mycket att bestyra. Inte bara i själva matchen. Han hade döttrarna Lisa och Alis med sig. Sex och fyra år gamla.
-- Nä, sex och ett halvt, sa Lisa.
Varje korpmatch har sin charm, sin stil, sin rytm. Den här böljade fint fram och tillbaka och mest var det Bakfoten som hade bollen. Laget visste hur man skulle spela och tog tag i spelet från början och lät bollen göra jobbet. Matchen hade också sin självklare otursgubbe. Fast han fanns ju förstås i segrarlaget, så helt olycklig var han inte Stefan Karlsson.
-- Nej, men är man skyttekung så vill man ju gärna göra nåt mål, sa Karlsson som sedan 1989 smällt in 120 mål för Bakfoten. Den här gången blev han mållös. Men han saknade långt ifrån chanser.
I första halvlek fick han en passning direkt från Rullarnas målvakt på en misslyckad utspark.
-- Jag brukar stå där framme och vänta på sådana misstag. För det här är korpen och där kan sånt hända. Men när jag fick chansen nu så blev jag lite chockad att sköt för dåligt.
I andra halvlek blev Karlsson snyggt frispelad av Christoffer Wiquist och dribblade snyggt av målvakten Odensten. Men på något oförklarligt sätt lyckades han få bollen utanför målet.
-- Nu kan jag inte sova i natt, ropade den olycklige som också hann med att skjuta i stolpen innan matchen var slut.
Bakfotens målvakt Andreas Höglund gjorde i andra halvlek en så kvalificerad räddning på ett kanonskott av Niklas Josefsson att man sällan sett maken till räddning. Han låg som ett streck i luften och hann få ut högerhanden i krysset.
Mer? Tja, det var som alltid i korpen: några ramlade omkull, en sköt i ribban, några drack vatten, en kompis drack öl, domaren blåste i sin pipa, det tjoades från en plan längre bort, det var visst mål. Och alla som var på Korpvallen denna kväll och spelade fotboll blev svettiga och friskt rosiga om kinderna av motionen och såg ut att trivas.
Det är väl det som är meningen med motionsidrott.
En artikelserie med anledning av Riksidrottsförbundet 100-årsjubileum där alla 67 RF- idrotterna presenteras.
Hemsida: www.korpen.se