Två veckor kvar till VM. Blågult tränar på ett soligt Råsunda inför ett par hundra åskådare. Ganska tysta sådana. Tonårsflickorna skriker inte lika mycket som vanligt. De saknar något. Vi saknar något.
Fredrik Ljungberg.
Det är han som saknas. En flickidol och världsstjärna i ett.
Det räcker inte längre med Henke Larsson. Utan rastaflätor har folk börjat lyssna på vad karln säger och plötsligt förstått varför journalisterna alltid har en kaffekopp till hands när de intervjuar Henke.
Det är den röda marodören alla vill se.
Mannen med det tonade håret som tagit hem dubbeln till Arsenal i år.
Men det blir ingen Ljungberg den här dagen, varken för publik eller reportrar. Han rehabiliteringstränar på Bosön för att få ordning på sin rygg och talar inte med media. I stället ser vi en träning där Daniel Andersson och Tobias Linderoth bildar innemittfält med Anders Svensson och Niclas Alexandersson på kanterna. Teddy Lucic spelar vänsterback. Annars är allt som vanligt och Lars-Tommy fortsätter att med fingertoppskänsla ta ut laget som experterna på läktaren befarar.
När inte Ljungberg ger några intervjuer vänder vi oss till två personer som har stått, och står, honom närmast.
Olle Eriksson, som tränade Fredrik under 14 ungdomsår i Halmstads bollklubb, och Abner Hintsa, en av Fred-riks närmaste vänner.
De får berätta sagan om Fredrik Ljungberg.
-- Tord Grip frågade mig en gång: "Olle, har du någon ny landslagsman på gång?" Jag svarade: "Ja, jag har en åttaåring som heter Fredrik Ljungberg. Blir inte han landslagsman så blir ingen det."
Olle Eriksson skrattar åt minnet, mäkta stolt, både över sina talangögon och över sin adepts framgångar.
-- Du vet, det syntes direkt när Fredrik började som femåring. Jag hade honom när han var 5 till 14 år och jag har aldrig skådat en så snabb pojke. Han var snabb till vanvett.
Olle grillade sin talang ute på Sannarpsfältet i Halmstad precis som han gjort med hund-ratals andra Halmstadstalanger. En legendar i Hallandsfotbollen med speciella metoder som ofta skördade framgångar.
-- Ibland spelade vi bara med vänster fot. Killarna fick bara passa och skjuta med väns-tern. Med Fredrik kommer jag också ihåg att vi gjorde så att han tvåfotsdribblade framåt med bollen samtidigt som jag med jämna mellanrum frågade honom vad klockan var.
Fredrik var alltid bäst. Oavsett om motståndet var äldre och större, eller om det handlade om snabbhet, målskytte eller passningar. Han var bäst i allt.
Olle Eriksson berättar:
-- Vi hade en lite sämre kille i Fred-riks lag. En kille som aldrig gjorde mål. En gång sa jag till Fredrik: "Om du klarar av att spela fram honom till ett mål så lovar jag att räkna det som ett mål för dig också i statistiken." Fred-rik lyckades direkt spela fram killen som fick göra ett av sina få mål. Det säger en hel del om människan Fredrik Ljungberg. En fin kompis.
-- Mig har han alltid kommit ihåg. Det var inte så länge sen han gav mig en stor Arsenal-jacka. En sån där som tränaren Wenger har. Sånt värmer. Sen har han hjälpt till med barnfotbollen i HBK. Det är en väluppfostrad kille som haft mycket nytta av bra föräldrar.
När Olle lämnade över supertalangen i juniortränaren Robert Nordströms händer visste han att det var en blivande stjärna han lämnade.
I juniorlaget lärde Fredrik känna Abner Hintsa. Det har till i dag vuxit till en vänskap där killarna hörs varje vecka, och där Fredrik är gudfar till Abners son Oliver.
Tillsammans upplevde de tonåren. Med allt vad det innebar med fotboll, tjejer och skola.
-- Tjejer tog sig inte Fredrik tid med, säger Olle Eriksson. De kom i andra hand. Han äls-kade fotbollen redan då och satsade på den.
Något som Abner Hintsa inte håller med om:
-- Ha, ha, ha! Sa Olle det? Det ska jag säga, Fredrik har aldrig missat en utgång. Mycket tittande har det varit, både på fik och krogar. Det skulle alltid spanas. Han är, och har alltid varit, en jävel på brudar. Där har vi andra polare alltid varit chanslösa.
-- Men inte så att han gjort något dåligt. Han är seriös där också. Han tar inte med tjejer bara för en natt. Det ska vara ordentligt med middag och så.
Kanske är det symptomatiskt för Fredrik Ljungberg att tränaren kände att han satsade fullt ut på fotbollen. Fråga lärarna och de säger samma sak. Fredrik gick ut naturvetenskapliga gymnasieprogrammet med 4,6 i medelbetyg.
-- Det är hans förmåga att vara fokuserad i allt han gör som gör honom så speciell, tycker Abner. Det är likadant vad han än gör. Prata med honom under en film och du får ropa fem--sex gånger innan han reagerar. Han kan konsten att stänga av allt runt omkring.
-- Som när jag var över hos honom i London i vintras. Han hade gjort två mål och var stor hjälte. När vi kom hem till hans lägenhet ville jag sätta på teven och se sportnyheterna. Men Fredrik han tryckte in en film och ägnade inte nyheterna en minut. Han bara stänger av.
-- Det är det han lever på. Han talar sällan fotboll. Nyligen när vi pratade sa han bara i förbigående: "Ja, just det, vill du höra något roligt. Jag fick pris som Årets spelare." Sen var det inte mer med det.
-- Det märks inte ett skit på honom att han är en av världens bästa fotbollsspelare. Han står verkligen stadigt på jorden.
-- Viktigast för Fredrik är hans familj och hans vänner. Dem är han väldigt mån om. Vad övriga människor tycker och tänker skiter han i vilket. Men han tar sig alltid tid och talar med människor som kommer fram. Det kan komma fram folk och säga: "Tja Fredrik! Vi gick parallellklass. Kommer du ihåg det?" Och han tar sig tid och frågar hur det är i dag och så. Skulle det vara någon otrevlig så hetsar han inte upp sig utan viftar bara bort det.
När Arsenal hade säkrat ligaguldet firade Fredrik med lagkamraterna på krogen China White i London. Men efter ligaavslutningen i lördags (4--3 hemma mot Everton) valde han bort lagkompisarna.
-- Han sökte dispens för att slippa festen och få vara med sina polare i stället. Vi var ett gäng grabbar som var över hos honom och Fredrik ville vara med oss på lördagskvällen. Det tycker jag är stort. Vi är stolta över honom.
-- Fredrik är en speciell kille, egensinnig. Han har sina åsikter och gör det han tror på. Det han hatar mest av allt är folk som inte jobbar på fotbollsplan. Jag var ganska lat och då tog han mig åt sidan ibland och sa: "Du måste jobba Abbe. Vi är faktiskt ett lag."
-- Han har jobbat så hårt hela karriären, och tagit så mycket stryk, så jag har aldrig sett något liknande. Han har alltid varit yngst och minst och jag har ofta tänkt: "Spring inte in i honom, Fredrik. Det kommer att göra så ont." Men han har ald-rig stannat, alltid sprungit rakt på, fått mycket ont men alltid rest sig.
-- Som tur är är han väldigt stark. Jag tror han är trea i armstyrka i Arsenal. Det syntes också tydligt vid målet han gjorde i FA-cupfinalen. Den där Terry, som han höll undan under hela rushen, är ingen liten kille.
Abner Hintsa vet vad Fredrik Ljungberg drömmer om: -- Han vill så gärna lyckas i landslaget. Det skulle betyda mycket för honom. Det vet jag. Han har varit bra i många matcher men jag vet att han vill prestera ännu bättre.
När Sverige möter Paraguay i kväll får vi inte se honom.
2 juni däremot, i VM-premiären mot England, kan vi räkna med Fredrik Ljungberg på det svenska mittfältet.
Då ska han i VM göra det han gjort hela sin fotbollskarriär.
Total succé.