Ingen kan göra allt, men alla kan göra något

Hon pratar inte gärna om annat än sitt engagemang för fattigdomsbekämpning.

- Det är en stor del av mitt liv. Det känns naturligt att prata om det, det är ett ständigt pågående engagemang.

Hon vet att hon satte fart mot måler redan i mellanstadiet. Då började hon nära en dröm om att jobba på FN eller UD. Hon ville göra skillnad.

- Jag har haft det intresset så länge jag minns. Jag har bara inte vetat hur eller var jag ska börja. Tänkt att jag måste vänta tills jag utbildat mig.

Men när svältkatastrofen på Afrikas horn blossade upp, kunde hon inte vänta längre. Genom ett upprop på Facebook fick hon kontakt med flera unga kvinnor som hade idéer om hur det skulle kunna göra något. Så de satte igång. Genom att baka och sälja bakverken i samband med fredagsbönen började de samla pengar. De gick med bössor på stán, knackade dörr och samlade pengar via Facebook. Omkring 70 000 kronor har de kunnat förmedla till Läkare utan gränser och organisationen Islamic relief som jobbar ideellt med utvecklingsarbete och hjälpverksamhet.

Tjejerna bildade en förening, ACT, som förutom insamling till biståndsverksamheten, för en tid sedan anordnade en inspirationskväll för unga somalier i Solhagaskolan i Ryd. Ungdomarna fick träffa somalier som läser byggteknik, statistik och dataanalys. Även studenter på väg att blil läkare och neurolog, fanns på plats. Det blev en lyckad kväll med många möten.

- Det är viktigt att motivera unga somalier i Sverige att fortsätta studera, vi är en underrepresenterad grupp på högskolor.

Universitetet och de två grundskolorna i Ryd driver tillsammans ett projekt som heter Goda grannar med delvis samma syftet. Här är Suad engagerad i en tjejgrupp. I vår sätter de upp en teaterpjäs om flickornas framtidsdrömmar.

Sommaren är intecknad i samma anda. Suad ska praktisera på Hungerprojektet (se fakta) och jobba på FN:s flyktingorgan UNHCR i Stockholm.

Allt hon gör, siktar mot samma mål, att förändra världen till det bättre. Det är också syftet med att hon berättar för oss vem hon är och vad hon gör. Hon vill smitta av sig av sitt engagemang.

- Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Fattigdom och hungersnöd handlar om orättvis fördelning av jordens resurser. Att vi i västvärlden tillåter oss att konsumera så som vi gör, beror på att vi inte ser konsekvensen av det. Det gör de fattiga. Alla borde ta sitt ansvar och det handlar inte om att man måste göra jättestora uppoffringar.

För att förstå Suads engagemang för Afrikas Horn och för Somalia i synnerhet kan det vara på sin plats att berätta lite om hennes ursprung och familj. Det somaliska ursprunget, men kanske framför familjen, har betytt väldigt mycket för henne.

Föräldrarna har gett henne styrka, de har stöttat henne i allt hon tagit sig för och tillsammans med alla hennes syskon, är de hennes bästa vänner. Det krävs trots allt både skinn på näsan, kreativitet och optimism om man som 21 åring sätter sig tillsammans med garvade representanter från näringsliv, forskare och beslutsfattare, för att hitta lösningar på hur en hållbar utveckling ska komma till stånd. Det gjorde hon på Stockholm +40, en internationell konferens som avhölls för en månad sedan.

När hon berättar om sin familj skymtar orsaken till hennes positiva livssyn och självförtroende.

- Jag har haft roligt, konstaterar hon.

Suads pappa läste till civilekonom i USA. När han var klar, återvände han till hemstaden Mogadishu i Somalia där han levt ett gott liv fram till dess han reste till staterna för att studera. Ganska snart efter att han kom tillbaka, bröt inbördesskriget ut. Året var 1991 och Suads mamma hade precis gått ut gymnasiet.

Den lilla familjen bestående av far, mor en ettårig dotter och babyn Suad flydde till Sverige och hamnade i Åtvidaberg.

Här startade de ett nytt liv medan deras hemland föll i spillror. Misslyckade internationella insatser och inbördes stridigheter gör att Somalia än idag är ett land svårt härjat av politiska instabilitet, oupphörliga stridigheter och sedan förra året också hårt drabbat av hungersnöd till följd av svår torka.

Suad kunde ha varit en av de drabbade, en av de hundratusentals av hennes landsmän som lever i flyktingläger i grannländerna, under mycket svåra förhållanden. Det är en tanke som inte bara drivit henne, utan också hennes kamrater i den egna föreningen ACT, att agera.

Suad minns förstås ingenting av vare sig Somalia eller de första åren i Sverige, men hon har bilder av dagis i Åtvidaberg och sex-års i Linköping. Allt eftersom åren gick växte familjen, för fyra år sedan kom den elfte i syskonskaran. Suads yngste bror.

Att leva i en så stor syskonskara är en trygghet och källa till mycket värme, förstår jag av Suad.

- Man har alltid någon att vara med, säger hon.

Föräldrarna har inte bara uppmuntrat till studier, förutom att Suad pluggar på universitet läser till exempel hennes äldre syster biomedicin och den två år yngre läser till socionom. De har också satsat på att resa mycket med barnen.

- Föräldrarna har alltid sagt att det är bättre att lära sig på ort och ställe, än att läsa om länderna.

Resorna har sällan varit rena solresor utan familjen har gett sig ut på upptäcktsfärd.

- Det har alltid handlat om att utforska, säger Suad.

Familjen har släkt runt om i världen, ibland har resan gått till en släktträff. Det händer att hela familjen reser tillsammans, men oftast har de delat upp sig, de är ju så väldigt många och alla har inte alltid haft lust till samma sak.

Resorna tillsammans med glöden för att bidra till att förändra världen, gör att hon egentligen vare sig identifierar sig som svensk eller somalier utan som världsmedborgare.

- Ja, faktiskt, jag kan känna mig hemma var som helst.

Religionen har också präglat henne. Hon är praktiserande muslim och det är en livsstil, menar hon.

- Religionen lägger grunden till min moral. Den gör att jag strävar efter att vara en god medmänniska som behandlar människor bra.

Från att ha suttit och fikat, har vi sakta men säkert förflyttat oss till resecentrum i Linköping. Här känner sig Suad hemma.

Tåg har burit henne till flera konferenser i Stockholm. Där har hon träffat diplomater och beslutsfattare. Vart än hon har kommit har hon blivit uppmuntrad att göra verklighet av sina drömmar.

"Sådana som du behövs", har de sagt och menat hennes driftighet och ambition.

Att hon dessutom har en eftertraktad kulturell förståelse och kan göra sig förstådd på fyra språk, gör inte saken sämre.

Nästa år, då hon är klar med utbildningen, ska hon göra ett försök att söka in på Utrikesdepartementets diplomatskola, en eftertraktad utbildning som lockar ett tusental att söka till de drygt 20 platserna.

Det skulle inte förvåna mig om hon kom in.