Andelen biltrafik ska sänkas från cirka 60 procent till cirka 40 procent. Andelen kollektivtrafikresenärer ska öka från 13 procent till cirka 20 procent. Andelen cykeltrafikanter ska öka från 27 procent till cirka 40 procent. Det har partierna i Linköping bestämt, enligt den gällande trafikstrategi som fullmäktige antog i juni 2010.
Linköpings kommun är inte ensam om att på detta närmast planekonomiska sätt vilja reglera invånarnas resvanor och motverka bilismen. I Jönköping och Norrköping är det politiska målet att bilåkandet ska hållas tillbaka till förmån för gång, cykel och kollektivtrafik. I Göteborg ska antalet bilresor minska med 25 procent. Uppsala kommun har ambitionen att ”försöka hindra bilresan innan den börjat”.
Samma synsätt finns hos staten. Trafikverket kräver i sina direktiv att andra trafikslag måste ta över en större andel av de resor som sker med bil. Boverket förordar uttryckligen en stadsplanering så att människor ska kunna ”lämna bilen hemma”.
Denna aktiva strävan från politiker och myndigheter att inskränka den individuella mobiliteten är starkt problematisk av flera skäl. ”Försök att begränsa eller styra hur vi reser är ett allvarligt brott mot våra mänskliga rättigheter. Fri rörlighet är en förutsättning för mötesfrihet och demokrati. Den är också en förutsättning för äganderätt och marknadsekonomi”, skriver Anders Ydstedt och Kalle Bäck i den nyutkomna debattboken ”Ständigt på väg - om bilismens förutsättningar och framtid”.
Författarna, bägge knutna till Kungliga Automobilklubben, argumenterar vältaligt för att dagens makthavare gör ett elakartat, historiskt misstag i sin ideologiskt färgade bilnegativism. Hellre än att utgå från den föreliggande verkligheten och människors faktiska behov, är den politiska trenden att försöka dirigera rörelsemönstret i samhället efter paternalistiska önskemallar om hur folket borde bete sig.
Men utvecklingen är svår att råda på. Sedan mitten av 1900-talet har bilismen ständigt ökat i omfattning. Det har aldrig rullat så många bilar på våra vägar som idag och nybilsregistreringen slår rekord.
Allt tyder på att svenskarna värderar det fria, flexibla resandet mycket högt, vill äga och köra egen bil - trots politiska beslut som syftar till att hämma och fördyra bilåkandet. Hur visorna än lyder från ovan, är det empiriskt ostridigt att människor värnar och prioriterar sin vardagliga personliga mobilitet genom den frihetsmaskin som bilen de facto är, även om det svider i plånboken. Inga tecken finns på att framtiden skulle innebära någon ändring i det avseendet.
Tvärtom lär snarare bilens attraktionskraft öka ännu mer när fordonen nu blir allt säkrare, bränslesnålare, miljövänligare, tystare och snart såväl elektrifierade som självstyrande. Konsekvenserna om politiker och aktivistiska myndigheter fortsätter missgynna bilismen kan bli ödesdigra.
Ydstedt och Bäck konstaterar bland annat att infrastrukturinvesteringarna varit eftersatta under en lång följd av år och att ”varken staten eller kommunerna planerar för den växande bilismen. Det riskerar att leda till fler olyckor, trafikkaos och utebliven tillväxt”.
Förtroendet för den representativa demokratin lär knappast heller stärkas, onekligen något att tänka på i dessa dagar av tilltagande missnöje mellan väljare och valda.