En del gör det i smyg. Andra mer öppet. Men jag skönjer en ökande lust att ta upp musiken igen bland mina vänner som, liksom jag själv, var en del av den lokala band- och artistscenen på 90-talet. En del har förstås aldrig lagt av, utan kanske bara pausat under några år för vaknätter och blöjbyten. Andra trodde sig nog ha lämnat musiken bakom sig för gott när vuxenlivet kallade.
Men det händer något när man varit i arbetslivet i ett par decennier och karriärambitionerna antingen mattats av eller kanske tagit en i mål. Samtidigt som eventuella barn har blivit stora nog att bre sina egna mackor. Man börjar leta efter något mer och kanske minns man musikskapandet som något meningsfullt.
Det intressanta är det där smygandet. Att det anses lite pinsamt. Kanske för att kreativa uttryck, till skillnad från t ex idrott, antas behöva en publik för sitt existensberättigande? Upp till en viss ålder är det acceptabelt att ha scen-ambitioner. Men någon gång måste applåderande föräldrar och vänner bytas ut mot äkta fans, för att en popmusiker ska vara socialt accepterad.
Nu är det ju väldigt få musiker som får de riktigt stora framgångarna. Därför kan vi vara ganska säkra på att återförenade lokalband och pånyttfödda hobbymusiker har tagit upp spelandet av helt andra skäl än bekräftelse och pengar. Det finns andra värden.
Man om man nu vill något mer med sin musik även i medelåldern? Varför verkar det orsaka sånt obehag hos vissa?
När jag själv startade ett nytt band samma år som jag fyllde 40, fick jag snabbt erfara att en del behövde att jag sa att jag gjorde det för att “ha kul” och inte för att få framgång.
Men ska jag få ur mig någon musik behöver jag ha ett mål i form av utgivning eller konserter - det är så jag alltid gjort - och då får det ändå viss betydelse hur det går.
Det är att göra sig själv ganska sårbar. Kanske är det där krocken uppstår? En vuxen människa ska vara realistisk och inte utsätta sig för risken att misslyckas offentligt. Särskilt inte inom konstarten popmusik, som trots 60–70 år på nacken fortfarande dras med en ungdomsstämpel.
Det är givetvis ålderism. Vi har, i bästa fall, ett långt vuxenliv att utvecklas under. Föreställningar om lämpliga intressen och ambitioner fördelat efter ålder, borde begravas. Tillsammans med andra fördomar kopplade till identitet.