Linköping äger ett offentligt konstverk som orsakat mycken debatt. Jag tänker på Maja Spasovas "Drömmarnas båge" med sin spänstiga stålbåge över Stångån vid Hamngatan. Det är ett poetiskt konstverk, som fångar vattnet och rymden och ansluter den till naturen med "Drömmarnas port" på ena sidan ån och till "Drömmarnas mur" på den andra sidan. Där har linköpingsborna haft möjlighet att skriva ned sina drömmar.
Maja Spasova är nu aktuell med en stor utställning på Konstakademien i Stockholm, där hon fyller de tre salarna med sina installationer och videokonstverk. Det är en utställning där man själv deltar därför att man befinner sig innesluten i de intensiva videobilderna på väggarna och de skiftande uttrycken.
I en sal låter Maja Spasova människor med olika ursprung, ålder och kön säga "mamma" i all oändlighet tills orden och människorna blir till en odefinierbar massa - mamma som ursprunget för alla.
Fångenskap och rymd, barnens lek möter samtidigt i videoinstallationerna och rummet dramatiseras och blir nästan explosivt av ropen på mamma och med det lekande barnet som leker med rymdens alla stjärnor och till slut faller och försvinner.
I en av de stora salarna har hon låtit graffitikonstnärer komma in och ta en vägg i besittning och där skapa det sociala språk som graffitin utgör. Men märkligt nog blir inte aggressiviteten lika stark som i de förbjudna målningarna ute på stan. På akademien har de blivit rumsrena och mer anpassade.
Maja Spasovas tanke att stödja och stärka utsatta grupper kommer också till uttryck i en installation med sovande män, som upptar den tredje salen. Det är uteliggarna, en annan utestängd grupp, som mycket påtagligt i de liggande fotografierna träder oss mycket nära.
Maja Spasova är djärv, social och utmanande i sin konst men samtidigt medkännande och poetisk. Det är en känslosam och vacker utställning, som man bär med sig ut till Rosenbad, beläget utanför Konstakademien, som ett politiskt budskap.
Gunnar Lindqvist