L'Orient
18 november
När två amerikanska band, till bredden fyllda av vad som verkar vara livsfarliga och vilt skäggiga björnjägare, kommer till stan är det bara en sak som gäller: att peta in öronpropparna riktigt ordentligt och njuta av fullblodsproffs i arbete. Både Coliseum och Doomriders varvar skivsläpp med ett evigt kuskande i turnébussen så det råder ingen tvekan om att det är två väl inkörda punk- och heavy metal-hybrider som hotar att riva L'Orient med massiva ljudvågor.
Coliseum kan mycket väl spela den mest dansvänliga skogshuggarrocken någonsin, det är jordnära, svettigt och mycket bra. Sångaren och gitarristen Ryan Patterson visar prov på både grymma danssteg och ett stort hjärta och när han uttrycker sin kärlek för det svenska punkbandet Knugen Faller blir jag väldigt glad.
Kvällens huvudakt, Doomriders från Boston, kan inte locka fram samma värme och gemenskap. De saknar turnékompisarnas finess och är därtill rätt enformiga. Men det löser man genom att ösa på allt vad tygen håller, ett högt tempo håller som bekant tristessen borta. Ett mäktigt basljud som får hela magtrakten att vibrera bidrar också till att man glömmer bort att det är en tråkig tisdag. Allra bäst är det dock när tempot sänks och låten "Jealous God" får malas fram i ett utdraget och utmattande sjok. Det får även de snabba "Bad vibes" och "Black thunder" som följer att låta ännu bättre. Avslutningen med en hårt rockande version av Dead Boys klassiska punklåt "Sonic reducer" och Doomriders egen hetsiga skateboardhyllning "Deathbox" är höjdpunkterna för mig.