Crusellhallen, 23/10
Den osannolikt flitige Landgren har tre förnämliga verktyg: trombonen, den säregna sångrösten (påminner inte hans sångsätt lite om Chet Bakers?) och kommunikationen med publiken. I första numret, en utsökt tolkning av Oleta Adams ”Get here”, vann han allas hjärtan direkt tillsammans med diskrete gitarristen Johan Norberg – som jag önskar skulle synas och höras mer, både under konserten och i musiksverige i stort.
Repertoaren hämtades från de två plattor som gruppen gjort. Här fanns egna låtar, till exempel Norbergs fina ”One frozen moment” och den blues som Landgren skrivit till nyligen bortgångne Joe Sample. Härtill fanns personliga covers från lite överraskande håll, typ ”Broken wings” och ”We don´t need another hero”.
Mest blues i händerna hade pianisten Michael Wollny. Dan Berglunds bas talade och sjöng med varm auktoritet. Kvällen rymde varierade uttryck men bestod till övervägande del av så många fjäderlätta ballader att det nästan blev i såsigaste laget. Ändå föredrar jag denna Landgren-upplaga framför hans flåsiga Funk Unit.
Avancerade och tekniskt drivna inslag imponerade, men än mer ”modet” att spela så rakt och enkelt som i ”Green fields”. När skickliga musiker gör så, när de använder sin överkapacitet till att måna om det lilla – så bra det ofta blir! Kanske gäller det i så fall fler områden än musiken? Kvintettens samspel genererade intressanta och kanske lärorika tankar som kan generaliseras till ”livet i allmänhet”.
Till slut fick Landgren den månghövdade och entusiastiska publiken att stå upp i stolsraderna och shaka loss, sällan skådat i Crusellhallen…