Ray
Regi: Taylor Hackford
I rollerna: Jamie Foxx, Kerry Washington, Clifton Powell
Speltid: 2 tim 27 min
Land:USA
Censur: Från 11 år
Royal i Linköping
RAY CHARLES, 1930--2004. Askungesaga, musikaliskt underbarn, kvinnokarl, heroinist -- och framför allt en populärmusikalisk legendar med epokgörande insatser inom jazz, blues, country, gospel, pop, r&b ... tja, det går säkert att fortsätta.
Tillika en mycket förargelseväckande och speciell man. Så speciell att man hade önskat honom ett bättre öde än att bli föremål för en så slätstruken och konventionell film.
För "Ray" följer mallen för amerikanska memoarfilmer till hundra procent. En rak berättelse om karriären hackas upp med minnen från barndomen i sydstaterna -- oj, här var det varmt och fattigt -- de viktigare episoderna ur Ray Charles liv avhandlas pliktskyldigt och de största kontroverserna tystas diskret ner.
Vill man till exempel veta att Charles turnerade i Sydafrika mitt under apartheidbojkotten, glatt klinkade för Ronald Reagan och hade tolv barn med sju kvinnor får man leta någon annanstans.
"Ray" har fått sex Oscarsnomineringar, bland annat bästa film, regi och manliga huvudroll. Personligen hade jag hellre delat ut statyetten för bästa manliga imitation -- Jamie Foxx är så lik Ray Charles att han skulle kunna vara ett av Charles oäkta barn.
Det är onödigt att gnälla för mycket -- Ray Charles var en fascinerande man, och produktionen av "Ray" präglas av en sådan proffsighet att man aldrig har tråkigt. Men slutresultatet är mer ett kraftprov än en levande film om en levande människa.
Jämför gärna med "Ali", (där Jamie Foxx också fanns i rollistan) som intog en friare, djärvare position gentemot sin huvudperson och som därmed blev en klart intressantare film.
"Ray" fläckas också av en räcka märkligheter i översättningen. "What about" översätts konsekvent med "vad med" (känner du någon som säger "vad med lite pianomusik"?) och heroin kallas för "hårs". Vid ett tillfälle lider Ray av "hårsklåda" -- något man får av att bada i Hårsfjärden? (TT Spektra)