Little miss Sunshine
Regi: Jonathan Dayton och Valerie Faris
I rollerna: Abigail Breslin, Paul Dano, Greg Kinnear, Toni Collette, Alla Arkin, Steve Carell
Astoria i Linköping
Allt går fel - precis som väntat. Bilen krånglar, familjemedlemmarna har extrema kommunikationsproblem och tidsschemat spricker så snart det verkar ha stabiliserat sig. Mamma (Toni Collette) medlar. Pappa optimistkonsulten (Greg Kinnear) ser allting från den ljusa sidan. Sonen Dwayne (Paul Dano är fenomenal) lever sitt trumpna och tystlåtna tonåringsliv. Dottern Olive (Abigail Breslin är mer än fenomenal) kämpar stenhårt för att nå sitt mål. Proustexperten morbror Frank (Steve Carell) sörjer en förlorad kärlek.
Och farfar, jag säger bara det, farfar - odrägligare människa får man leta efter och ändå vill man hela tiden se mer av Alan Arkin.
Den amerikanska traditionen med skönhetstävlingar för barn ger mig frossa.
Men jag tycker att filmen är mer än ett debattinlägg. Varje familjemedlem kör sitt race - utan att göra det på bekostnad av någon annan. Under den dysfunktionella ytan klappar varma hjärtan som får chansen att slå extra hårt när prövningarna hopar sig. Och "Little miss Sunshine" har vunnit välförtjänta filmpriser i franska Deauville och baskiska San Sebastián.
Som biobesökare är man van vid att de goda i slutet reser sig till tonerna av pukor och smetiga horn.
Familjen Hoover befinner sig i ett extremt underläge under merparten av filmen. Jag avslöjar inte slutet om jag säger att du slipper det där smetiga.