Science fiction
Regi: Christopher Nolan
I rollerna: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Jessica Chastain med flera
När fysikerna på Cern hittade Higgs-partikeln häromåret lades en viktig pusselbit för att vi ska förstå hur universum fungerar. Men enormt mycket återstår ju och i gränslandet mellan hårda fakta och rena fantasier ligger en finfin guldgruva att plundra för filmskapare med vilja att både underhålla och oroa.
Som Christopher Nolan. ”Batman”-trilogin- och ”Inception”-regissören kommer lastad med en maffig story som innehåller de två grundläggande krafter som är nödvändiga i all bra rymdfilm: existentiell ångest och mänsklighetens ibland destruktiva, ibland briljanta sätt att förhålla sig till den.
I ”Interstellar” har människorna fått lida för sin dumhet. Hungernöd hotar eftersom jorden strejkar. Bönder står högt i kurs medan onödigheter som vetenskap är bortrationaliserat. I skolan får barnen lära sig att månlandningen var en pr-bluff.
Cooper (en stabil Matthew McConaughey) vantrivs på sin slitna bondgård där allt är täckt av damm och längtar efter tiden då han flög rymdfärjor. När han och hans klipska dotter Murph snubblar över ett hemligt Nasa-experiment förändras livet. För alla. För alltid.
Där förra årets rymdhit ”Gravity” var ett visuellt primalskri som kändes direkt i magen är ”Interstellar” mer ett dämpat kvidande som sakta växer i intensitet.
Helt klart är detta en av höstens mest svindlande och spännande filmer. Men en riktig fullpoängare blir det inte och det är svårt att bena ut varför. Förmodligen har det med den ibland klumpiga ”alla-ska-med”-inställningen till den onödigt hollywoodifierade händelseutvecklingen i stort att göra.
Samtidigt som det blir väl sockrat stundtals är det svårt att inte älska den tydliga växelverkan som finns mellan storslaget science-fiction-äventyr och den lilla men viktiga och rörande storyn om kärleken mellan en far och hans dotter.
Egentligen handlar det om två fader-dotter-relationer, som speglar varandra. Cooper och hans dotter har ett starkt band (man tycker nästan synd om hans ignorerade son, som är nöjd med bondelivet och därmed relativt ointressant). Dr Brandt (Anne Hathaway), dotter till Nasa-professorn som drar igång hela äventyret är också pappas flicka.
Det är till den unga generationens kvinnor hoppet står. Man kan tycka att det är en hyfsat lång omväg att bege sig ut i rymden till nya dimensioner och tillbaka för att berätta den historien. Men det är också ganska vackert.