Happy feet
Regi: George Miller
Röster: Elijah Wood, Brittany Murphy, Robin Williams
Röster i den svenska versionen: Oskar Nilsson, Anna Sahlene, jakob Stadell, Myrra Malmberg
Filmstaden i Linköping, Royal i Motala, Saga i Mjölby
Någon som minns när svenska folket fnissade till pingvindansen i tv-programmet "Nöjesmaskinen" på 80-talet? Nu är pingvinerna inne igen. De räddar en dålig amerikansk animationshöst, påminner oss om vårt mänskliga ansvar och så dansar dom.
"Happy feet" är närmast en musikal där pingvinerna sjunger snygga bearbetningar av nya och gamla popklassiker. Filmens kejsarpingviner, ja ni vet dom där i dokumentären "Pingvinresan", hittar nämligen sin partner genom sång. Ju bättre man sjunger desto populärare är man, lite som Pingvin-Idol.
Huvudpersonen Mumble kan förstås inte sjunga. Han är totalt tondöv. Däremot kan han steppa som få men det hjälper inte. Det går så långt att Mumble förskjuts från sin flock. Hans avvikelse anses bland annat vara orsaken till bristen på mat. För att få upprättelse och för att hjälpa sina nära ger han sig iväg för att hitta den verkliga orsaken till fiskbristen.
Grundhistorien i "Happy feet" har vi sett många gånger förut. Inte minst i animerade filmer. Det är historien om den unge hjälten (än en gång i maskulin form) som förskjuts på grund av missförstånd och avvikande beteende men som kommer tillbaka och räddar alla.
Tack vare sin fina taktkänsla lyckas "Happy feet" blåsa liv i sagan än en gång. Musikalnumren är riktigt bra och föder säkerligen en ny generation av pingvindanser på världens dansgolv.
Dessutom har filmen en snygg idé kring vad det innebär att pingvinerna börjar dansa. En moraliserande tanke som faktiskt är bra mycket smartare än genomsnittet. Allt är inte svart och vitt. Fast framför allt får vi skratta, shaka loss och jigga i takt med våra smokingprydda ishavsvänner.
Per Ericsson