CCC
Liftarens guide till galaxen
Regi: Garth Jennings
I rollerna: Martin Freeman, Sam Rockwell, Mos Def, Zooey Deschanel
Royal i Linköping
"Liftarens guide till galaxen" var Douglas Adams livsverk. Det var den fantastiska radioshowen som blev tv-serie, bok och tecknad serie men aldrig film, förrän nu.
Den ständiga, men lite missvisande, frågan i adaptionsfilmer är ju hur trogen filmen är originalet. I det här fallet är frågan mer missvisande än någonsin. För det första gjorde Adams själv det mesta av manusskrivandet innan sin bortgång. För det andra lekte Adams hela tiden med sin egen skapelse och var inte överdrivet intresserad av att allt skulle hålla ihop. (Bara så att ni vet, det mesta är sig likt) Däremot undrade jag hur Adams rabblande text skulle bli bra film och hur det skulle se ut.
Scenografin visar sig vara filmens största tillgång. Jag älskar den tv-aktiga känslan av b-films science fiction. Det är perfekt för historien. Och tack för att de minimerat dataanimeringarna och låtit Jim Hensons fabrik göra fantastiska modeller i stället.
Adams rabblande text däremot har lite större funktionsproblem. Överhuvudtaget präglas filmen av scenisk och komisk genialitet blandat med intetsägande transportsträckor. Men inledningen är fenomenal. Den första kvarten är underbart bra. Martin Freeman ("The Office") fungerar som Arthur och hiphoparen Mos Def som Ford visar att han är en av få rap-kompisar som faktiskt kan agera.
Problemen kommer när de landar på Zaphods rymdfärja och ger sig ut i galaxen. Det som borde vara ett hisnande äventyr fullt med asgarv känns mest som "jakten på en historia". Framför allt är det nyskapade kärleksmotivet ett minus.
Arthurs förälskelse i Trillian är kanske en eftergift till amerikanarna och en lite för enkel utväg. Trillians karaktär är också dåligt underbygd. Zooey Deschanel som stal scener i "Almost Famous" och som är helt fantastisk i den undangömda pärlan "All the real girls" kommer inte alls till sin rätt här.
Inte förrän i filmens avslutande femton minuter återfår den gnistan. Slutet är i samma anda som inledningen. Frågan är om de inte skulle ha vågat lämna normen ännu mer och därmed även räddad det mediokra mittenpartiet.