CCCC
Sex and the city
Manus och regi: Michael Patrick King.
Medverkande: Sarah Jessica Parker, Cynthia Nixon, Kristin Davis och Kim Cattrall
Filmstaden i Linköping
Nu är väntan över för alla fans. Sommarens storfilm är här: "Sex and the city". Serien som med humor och värme gestaltar kvinnors vänskap, karriärsträvan, sexuella eskapader, jakten på den rätte, shoppande och sist men inte minst skildringen av en stad som aldrig sover.
Här var det tänkt att du skulle få läsa en recension av nämnda film. Men först: Upp till kamp för kvinnors rätt till underhållning!
I USA sågades SATC jäms med de blingade tånaglarna. Ett bevis för att det finns en tydlig könsmaktsordning som förlöjligar kvinnors nöjen. Kommer ni ihåg chic lit-kritiken? Att det är ytlig, oriktig litteratur. Visst, chic lit räddar inte världen, men gör en hårdkokt thriller det?
Manliga amerikanska recensenter har om SATC kräkt ur sig: "Att se på gräs som växer är dramatiskt mer tillfredsställande." Män hatade filmen innan den ens hade haft premiär. Hatade. Man skulle nästan kunna tro att det berodde på att filmen knuffade ut Indiana Jones, Iron Man och Hulken från biografernas dukutrymme. Men så är inte fallet.
Inte kan någon heller skylla på att det görs för många filmer, med kvinnor i huvudrollerna, för kvinnor. Faktum är att bara 5 av 50 av fjolårets mest sedda filmer hade kvinnliga huvudroller. I de övriga skymtar kvinnor i biroller.
När SATC hade premiär i USA för tio år sedan gick en våg av moralpanik genom landet. Serien, hävdade en (kvinnlig) författare, drev kvinnor i promiskuitet, fylla och konsumtionsfanatism. Typiskt USA, kan man tycka, att moralpanika när någon har utomäktenskapligt sex.
I Sverige är vi mer liberala, trodde jag. Knappt hann jag tänka tanken klart innan en av landets ledande filmkritiker avfärdade filmen med: "Den bidrar till att kasta jämlikhetssträvan 100 år tillbaka i tiden med de här löjliga Louis Vuitton-prinsessidealen" och "Tycker man det här är bra är man bara värd halva männens lön, inte en krona till" och "Det är handväsktjejer i publiken."
Kvinnlig konsumtion ska föraktas och skuldbeläggas. Om vi har så här taskig filmsmak så bör vi knappt få betalt för lönearbete. Däremot ska det tydligen rendera löneutbetalning om man istället går och ser kvalitetsfilmen "Hulken". Och utpekandet av publiken som "handväsktjejer". Ja,ja, att förlöjliga är ju en kär gammal härskarteknik. När ska vi peka ut actionfilm-publiken som "killar med plånboken i bakfickan"?
Det är helt okej om SATC inte är filmkritikernas melodi, men den bör recenseras med respekt utifrån sin genre. Ingen har påstått att det handlar om ett tungt episkt mästerverk. Bridget Jones avfärdades också, hon var ett våp, punkt. Men ingen avfärdar James Bond lika lättvindigt som den promiskuöse, relationsstörde alkoholist med klar brist på verklighetsförankring som han är. Inte heller häcklas publiken och tillskrivs omdömen som att "de är inte värda att vara pappor om de gillar den här skiten".
Att SATC utsätts för en kompakt hatkampanj som inte står i paritet till förlöjligandet av andra romantiska komedier skulle vid en första anblick kunna tillskrivas det sexuella innehållet. I SATC har kvinnor sex. På mäns villkor. De tar vad de vill ha och diskuterar ämnet ingående med varandra, från onani till smaken på sperma. Men jag tror inte att sexet är huvudorsaken till sågningarna. Däremot det faktum att kvinnorna är i fokus hela tiden, män har aldrig huvudrollen, snarare är de ganska betydelselösa bifigurer. De fyra tjejerna lever i ett självförsörjande, ganska slutet system, vilket hotar den konservativa maktstrukturen.
De jobbar, shoppar och står enade, på männens bekostnad. Men något politiskt budskap för den sakens skull, det finns inte. Tvärtom finns det en underton av traditionella värderingar. Jakten på den rätte att dela sitt liv med löper som en röd tråd genom både serie och film, dock lyser barnalstrandet som livets viktigaste uppgift med sin frånvaro.
Så, över till filmen. Carrie är tillsammans med Mr Big, Miranda bor med man och barn i Brooklyn, Charlotte har tillsammans med sin man adopterat en dotter och Samantha lever med sin skådishunk i Hollywood. Återseendet är kärt, det mesta är sig likt. Här finns den rappa dialogen, vänskapen, kläderna, miljöerna, relationerna och staden. Möjligtvis är Samanthas mun något mer städad och antalet fräcka New York-miljöer något färre. Kanske är den något för lång, 2 timmar och 24 minuter. En sjunde säsong på bio liksom. Trogna fans lär bli nöjda (kanske till och med fem Manolo Blahnik i betyg), men att se filmen utan att ha sett serien blir nog en besvikelse. Trots den extensiva filmtiden finns här inte mycket tid för karaktärsbyggande. Den enda riktiga invändningen är upphöjandet av konsumtion till en konstform. Det känns aningen fel i tiden... Å andra sidan hör man sällan någon ifrågasätta män som samlar på konst, dyra viner och sportbilar.