Leopard förlag
Med viss skepsis öppnade jag Marcus Priftis ”Det otäcka könet”, med undertiteln ”En bok om manlighet”.
Inom sådana områden kan det klinga väl högt av den frälstes insikter, men mina farhågor kom på skam.
Ämnet är inte nytt: att introducera en annan slags manlighet. Här vrider Priftis lite på de Beauvoirs kända formulering ”Man föds inte till kvinna, man blir det” och säger ”Man blir inte man. Man gör sig till man”.
Manskapet (!) är en konstruktion som, menar han, skiftar beroende på vad det omgivande samhället behöver. Tja, liksom kvinnoskapet.
Biologin – det vet man ju hur karlar är! – är ingen allenarådande princip i boken. Tvärtom glöms fortfarande, menar författaren, att även män är ”offer för könsbundna förväntningar”.
Och de senaste åren har vi bl a sett den sjappande pappan på filmduken, exempelvis John i ”Melancholia” och Tomas i ”Turist”.
Priftis gör mycket för att riva de fallosbemängda sammanhang som existerar/sägs existera runt manliga göranden och låtanden, men ändå förvånas man av den gigantiska huvudroll själva könsorganet spelar.
Ingen ”kvinnobok” jag läst – inte ens de mest livmodersmystiska – har innehållit så mycket könsorgansprat.
Men det ska inte Priftis lastas för, hans ambition att skärskåda yttringar av mänskligt liv imponerar.
Han återupprättar i någon mån ”velournallen” från 70-talet. Denna manstyp har nog i hög grad karikerats fram av eftervärlden.
Genom historien har människor blickat bakåt och underkänt beteendet hos dem som levt tidigare. Kanske måste alla generationer tro att de är de längst komna: klokare än oss har människan aldrig varit!
Alla som ryser av ordet velour ska hur som helst veta att Priftis inte går att avfärda för lyftet av 70-talsmannen, nej, boken är klyftig, tolerant och mångsidig.
Författaren litar på läsaren, alltid tacknämligt att slippa pekpinneförtydliganden!
Formuleringar som ”med tillsatsen av motsatsen” eller ”Marknaden är full av produkter som letar efter en efterfrågan” tyder på stilistisk och kvickhetsmässig skärpa.
Ännu ett belysande citat: ”De kvinnliga framstegen är /…/ en utmärkt anledning att få tummen ur och montera bort stödhjulen under manligheten.”
Velourgrabbar och machomän – alla får de existera i författarens vision av en lite smartare värld.
Han driver ändå en smula med den manliga tävlingsinstinkten men konstaterar att ”man kan tävla mot varandra och bygga verandor utan förtryck.”
Förutom att vara en tankeväckare är ”Det otäcka könet” en oväntat rolig bok, full av ironi och självironi.