BOK
Nawal El Saadawi
Revolutionsskrivarna
Övers: Marie Anell
Ordfront
”Journalistik och politik är smutsiga yrken” konstaterar den berömda journalisten Kaubab när hennes kollega Shakir bekräftar att han just sagt upp sig från tidningen på grund av samvetskval. Och på grund av oväntat, plötsligt nytt hopp – demonstrationerna på Tharirtorget i Kairo 2011.
Runt Tharirtorget kretsar, låt vara helt fritt i tid och rum, Nawal El Saadawis roman ”Revolutionsskrivarna” som är något av en kollektivroman. En mängd framför allt journalister och kvinnor från olika sociala skikt kommer till tals, när författaren skildrar bakgrunden till den arabiska våren.
En omvälvande vår som idag, tre år senare, dessvärre framstår som en grå höst, utan större hopp om demokratiska förändringar i Egyptens stabila patriarkat.
Till romanens och författarens försvar – om nu den 82-åriga författaren, feministiska ikonen och politiska aktivisten någonsin skulle behöva försvaras – skall tilläggas att ”Revolutionsskrivarna” utkom redan året efter revolutionsvåren. Vilket kanske delvis förklarar varför romanen inte riktigt håller hela vägen. Mot slutet och allt närmare Tharirtorget, blir berättelsen rapsodisk och en smula övertydlig. Distanslös.
Huvudsakligen utspelar sig dock romanen under Mubaraks diktatoriska ”demokrati” och präglas av författarens enastående förmåga att teckna skissartade, likväl skarpa, inkännande porträtt. Ibland har jag dock svårt att hålla isär gestalterna, särskilt när författaren plötsligt växlar mellan tredje och första person. Men, funderar jag, kanske gör hon det inte för att förvirra läsaren, utan för att förmedla den oväntade samhörighetskänsla som möjliggjorde händelserna på Tharirtorget. Kollektivets beslutsamma kraft.
Liksom i Nawal El Saadawis tidigare romaner är skildringen av det både subtila och brutala kvinnoförtrycket lika tankeväckande som upprörande. Övertygande och raffinerat lyckas hon även gestalta den klaustrofobiska, rent paranoida tillvaron i ett samhälle som inte behöver censur eftersom självcensuren är lika självklar som reflexmässig. En ren överlevnadsinstinkt, särskilt hos journalister.
Att Nawal El Saadawi är allergisk mot nationalism förvånar knappast. Som i en passage om en flicka som hör sin far skrodera om att han är ”beredd att dö hemlandet”.
Flickan förstår inte vad det betyder. Så hon föreställer sig att detta gåtfulla och förmodligen otäcka hemland är ”en plats som far sökte upp på natten och onanerade”.
Minsann, nationalism i ett nötskal.