Kristina Lugn är årets Övralidspristagare. Ett populärt val, trots ihållande regn är stolarna framför scenen upptagna redan halvtimmen före prisceremonin. Landshövding Björn Eriksson, ordförande i Övralidsstiftelsen, smackar förtjust när han ser alla paraplyförsedda litteraturvänner strömma till.
Själv kan jag förstå att folk vill återvända till Övralidsdagen. Även i regn är utsikten över Vättern intagande, Övralids slåtter-ängar lika ljuvliga som en mild sommarbris och själva ceremonin så högtidlig och otidsenlig att den blir fascinerande. Ritualer och högtidlighet är säkert bristvaror för många. Liksom spirituella tal. Nå, för en liten stund förflyttar vi oss alla till Heidenstams tid.
Gruvat sig för talet
En timme före ceremonin tar Kristina Lugn emot pressen inne i Heidenstams bibliotek. Hon har redan konstaterat att hon delvis äger samma litteratur som nationalskalden. Sen hon fick beskedet om priset har hon slipat på och gruvat sig över det tal hon ska hålla alldeles strax.
- Ni får ursäkta om jag är lite frånvarande, men jag är så nervös, ursäktar hon sig.
Det är så med Verner von Heidenstam, att Nobelpriset till trots, så är själva personen betydligt mera känd än hans litteratur. Redan i sin samtid blev han en superkändis i media. Vad den stora publiken såg var mannen, inte hans verk. Kristina Lugn kan känna igen sig i det.
- Jag tror att människors uppfattning om mig står i vägen för läsningen av mina dikter. De tänker kanske att jag är "en sån där Kristina Lugn" som hasar runt i slippers och knaprar tabletter för att överleva. Och som talar sååå sävligt. Jag vill inte att mina dikter ska påverkas av att människor förväxlar orden med personen. Det är ju först i mötet med läsaren som dikten blir litteratur, eller hur?
Har du hittat andra kopplingar till Heidenstam nu när du läst på under våren? För det har du väl?
- Ha! Om jag har? Det kan du skriva upp! Jo, vi skriver båda mycket om ensamhet och om döden. Över huvud taget är det Heidenstams centrallyrik som tilltalar mig mest. Den kommer att vara bestående.
- Det verkar också som om skrivande har en profetisk kraft. Heidenstam var inte ens 30 år när han skrev "Ensamhetens tankar", där han beskriver sin kommande ensamhet och ångesten över att en dag inte kunna skriva. Han liksom skapar sitt eget öde och det har faktiskt också hänt mig.
När då?
- Nej, det vill jag inte berätta. Jo, förresten, jag skrev om en läskig knäoperation, som jag sen fick göra på riktigt.
Heidenstam drabbades ju av svår skrivkramp, som han aldrig övervann. Har det också hänt dig?
- Lyckligtvis inte. Men det kan finnas många skäl till varför man skriver allt mindre med åren. Det är som man blir räddare och försiktigare. Man får kämpa för att inte bli rigid och tillbakablickande
Du som alltid varit en skrivande outsider, nu är du en del av etablissemanget, sitter i Svenska akademien och får fina litterära utmärkelser. Hur ser du på det?
- Jag känner mig alltid utanför. Det är farligt för en författare att bli del av ett etablissemang. Samtidigt tycker jag att det är roligt att arbeta i Svenska Akademien, att läsa och bedöma böcker. Men visst finns det en risk att man kan bli insmickrande och förstelnad.
Det går allt längre mellan dina diktsamlingar, men du skriver mycket dramatik.
- Men det är såpass mycket lättare att skriva för teatern. Dessutom gör skådespelarna och regissören halva jobbet där. Jag måste nog lägga av med att vara teaterchef på Brunnsgatan. Jag hinner inte längre, samtidigt älskar jag att arbeta med teater. Knepigt, det där också.
I våras kunde vi läsa i Corren att du har börjat skriva prosa.
- Det stämmer. Jag har två bokprojekt på gång. Jag håller på med en slags memoarbok, där jag berättar om människor och böcker som inspirerat och hjälpt mig att skriva.
Där tar intervjutiden abrupt slut. Dags för Kristina Lugn att ta på en genomskinlig regnkappa och ställa upp inför den traditionsenliga marschen till ceremoniplatsen vid Heidenstams grav. Pär Wästberg håller ett spirituellt och roligt hyllningstal till pristagaren. Bland annat säger han: "Skrattet är sprängstoff hos Kristina Lugn, ty det förintar verkligheten. De tomma formler och klichéer hon spårar överallt avslöjar hon så de blottar både gråsuggor och själens guldstoft".
Det får mig att koppla till vad Kristina Lugn nyss sade i biblioteket, om bloggar:
- Jag kommer aldrig att blogga. Själva ordet blogg låter som en böld. Allt jag skriver privat är jättehemligt och jag skulle aldrig lägga ut det på nätet.