Under femton år har Sophie Zelmani varit en av Sveriges populäraste artister, hennes åtta album har snittat på runt 100 000 exemplar. Ändå är det inte många som vet hur hon är som person.

"Soundet gör mig varm"

Hon sitter aldrig med i tv-sofforna, hon syns aldrig på premiärer och ger nästan inga intervjuer. När jag en gång intervjuade henne var hennes röst så svag att den inte fastnade på bandet.

Men hennes viskande sångröst älskar vi. Jag antar att hon sjunger om längtan, svek, kärlek, havet och spruckna drömmar - men jag vet inte. För jag kan knappt citera en enda textrad. Det är själva soundet av hennes röst, som gör mig varm och som vyssjar mig till ro.

Cowboyhatten på

På torsdagskvällen satt hon äntligen där, ensam på scenen, i Crusellhallen. Med en rekvisita som för tankarna till amerikansk nybyggarmiljö. Zelmani klär fint i cowboyhatt, långklänning och kängor.

Hon öppnar ensam med "Song of the night" från årets album "I am the rain" och det låter som väntat; sprött, vackert och bra. Sen kommer bandet in och levererar en överraskande tung version av Bob Dylans "Most of the time".

Americana

Sen blir det uteslutande egna låtar. Musikerna visar med enkla medel - en mandolin här och ett klockspel där - att de spänner över många stilar av americana. Ibland piskar bandet upp ett J J Cale sväng, ibland låter de mer som Blind Boys of Alabama. Främst glänser Lars Halapi, Sophie Zelmanis eviga side-kick och låtskrivarkompis. En virtuos gitarrist och en säker bandledare.

Höjdpunkterna avlöser varandra, med ett extra plus för stämningen och dramatiken i "Dreamer".

Det är egentligen bara två saker som kunde ha varit bättre. Det är alldeles för lite folk, cirka 300 personer har svårt att skapa feststämning i Crusellhallen och konserten känns, trots sex (!) extranummer alldeles för kort.

Men efter Lars Halapis fenomenala urladdning i avslutande "Oh dear" fanns det troligen inte mer att ge.