Regi och bearbetning: Eirik Stubø.
Scenografi: Kari Gravklev. Ljus: Ellen Ruge.
I rollerna: Örjan Ramberg, Lena Endre, Thomas Hanzon, Erik Ehn, Joaquin Nabi Olsson.
”Lång dags färd mot natt”, Eugene O'Neills mästerverk, är Dramatens arvsklenod, stolt framvisad vid högtidliga tillfällen (senast 2006) sedan urpremiären 1956.
Som ett slags arv har också Lars Norén burit detta drama inom sig. Han såg det på scenen i början av 60-talet (han är född 1944) och blev starkt påverkad.
”Lång dags färd mot natt” skildrade min familj, säger han i programbladet till sin egen ”Och ge oss skuggorna” som nu åter är aktuell på Dramaten.
Efter åtta år och flera versioner fick denna pjäs urpremiär 1991. Den utspelas 1949 hos O'Neill och hans hustru Carlotta i ett hus nära Atlanten. Det är hans sextioförsta födelsedag och Eugene Jr och Shane, hans söner från två tidigare äktenskap, kommer på besök.
Liksom förlagan handlar ”Och ge oss skuggorna” om fyra människors rop på kärlek och om konsten som livslögn. Vad en kritiker 1956 kallade skakande självavslöjanden har fördjupats i det norénska framkallningsbadet. Blivit till själsavslöjanden, förhöjda till en allmängiltig nivå.
Kort sagt: givits omisskännlig Norénprägel, precis som ”Natten är dagens mor” (1982), även den med avgörande inflytande från ”Lång dags färd”.
När jag såg 1991 års uppsättning på Dramaten var den fyra och en halv timme lång. Nu har regissören Eirik Stubø (nye Dramatenchefen) lyckats krympa med en timme, vilket kan anses rimligt.
Något väsentligt har dock gått förlorat. Mer om detta senare.
Först måste Lena Endres insats som Carlotta nämnas. Hon är fenomenalt bra, med osviklig ögonblicksnärvaro. Ingmar Bergman har sagt det vackrast: hon är en av de stora skådespelare som är som en Stradivarius. Står det i Noréns scenanvisning att Carlotta har en hållning som ”en missbelåten duva” så nog ser hon ut så!
Första akten är en suverän variant av Strindbergs ”Dödsdansen”, med så utstuderade giftigheter som bara kan utbytas mellan två som känner varandra bittert väl. Endre en blixtrande repliksnabb, raffinerat intelligent bitch.
Men redan där uppenbaras – inser jag i efterhand – vad som saknas i föreställningen. Det har att göra med tolkningen av Eugenes roll och det måste bero på regin, för Örjan Ramberg förefaller tillkämpat återhållen.
Denne O'Neill är snarare förlorad i demensens dimmor än i det förflutnas, de dödas skuggor. Det gör relationen mellan honom och Carlotta – och samspelet med Endre -- haltande. Mycket av det som är teaterhistoria och handlar om hans dramatik har också försvunnit.
Värst är att den hallucinatoriska förblandningen av modern och hustrun nästan förlorar sig i ett förvirrat mummel under Eugenes svåra men viktiga och gripande monolog i fjärde akten.
Pjäsens fokus ligger på Eugene och Carlotta. Även om Eugene Jr och Shane blir blekare motsvarigheter till de övergivna och enligt fadern oförlåtligt misslyckade sönerna i ”Lång dags färd” gör det ont att se Thomas Hanzons alkoholiserade Junior med en mask av glättig programledartyp och Erik Ehns rastlöse heroinist, kutande i fonden, nervöst kammande sig.
Hur mycket Eirik Stubø format den slutliga föreställningen är svårt att avgöra. Han har fått ta över som regissör efter Vibeke Bjelke som insjuknade så att planerad premiär i våras blev inställd.
Hur som helst: ingen risk att Noréns parafras på ”Lång dags färd”, lika litet som originalet, förpassas till skuggorna.
