Av Anton Tjechov
Regi, bearbetning och scenografiidé: Olov Rasch
Medverkande: Lina Blikstad, Mons Gregemark, Erik Wallsten, Johan Millving, Joakim Malmberg, Ingrid Loeld Rasch, Elias Dahlgren, Sanna Franzén
Produktion: Norrköpings Teaterkompani
Föreställningar ges i Norrköpings gamla fängelse till och med 16 oktober
Mycket bra teater och bra spel. En fri nytolkning gjord med säker hand. Känsligt spel, mänskligt rörande, vemodigt, tragiskt, längtande och sorglustigt. Och hela miljön i Norrköpings gamla fängelse används på ett relevant sätt utan att bli krystat konstruerat.
En helt ny prolog inleds med Frödings muntra sång ”Tre trallande jäntor”. I bakgrunden fem interner i gröna fångkläder. Jo, en gång skulle några fritidspedagoger sätta upp pjäsen ”Tre systrar”. Men nu har tiden gått. Spelet kan börja och rollerna blir omvända. Kvinnor agerar män. De skäggiga männen gestaltar de tre systrarna i långa klänningar. Erik Wallsten, Johan Millving och Joakim Malmberg spelar sensibelt och med övertygande precision. Fokus ligger på det allmänmänskligt existentiella, inte på könsroller. Meningen med livet och längtan efter kärlek.
På Shakespeares tid spelade unga pojkar kvinnoroller. Nu för tiden har vi blivit så tillvanda att alla möjliga rollglidningar är närmast självklara. I fjol kunde vi i Vadstena se ”Trettondagsafton” à la Conchita Wurst iscensättas som ständigt föränderliga mans- och kvinnoroller. Och av Östgötateatern framförs nu ”Moa” med flera manliga skådespelare i dito kvinnoskepnader. Gemensamt är alltid skäggen som markörer för män.
Greppet verkar fungera bra på många klassiker, där manusbearbetningen också kan vara nästan hur fri som helst. Tjechovs pjäser brukar präglas av att under de till synes trivialt spridda replikerna döljer sig spänningar, laddade undertexter. Kontraster och stämningar mellan det som sker och döljer sig i människors inre skapar mångfacetterade personligheter. Genomförda samtal äger sällan rum. De medverkande och deras värld verkar inneslutna i varandra utan öppningar. Längtan, drömmar och förväntningar om ett annat liv sipprar ofta fram. Oro och föraningar skapar nervositet.
Här ser vi ytterligare ett skäl i det välfunna och fyndiga av Norrköpings Teaterkompani att spela Tjechov i just ett före detta fängelse. De mentalt och geografiskt fängslade människorna i hans pjäser längtar alltid ut och bort till andra miljöer, där den förmodade friheten tros råda.