En typisk konversation hemma hos mig kan vara:
– Det är dags att gå och lägga sig.
– Varför då, jag är inte ens trött.
Eller:
– I dag är det bäst du tar på dig jacka.
– Men jag fryser inte ens.
Vad menas med ordet ens i de fallen? Jag är ganska övertygad om att ordet har fått en ökad användning, som ser ut ungefär som i exemplen. Och då alltså särskilt hos yngre. Det finns en betydelseglidning, en liten nyansskillnad. Jag vet, för jag märker det hos mig själv. Detta fascinerande att det egna språket förskjuts en liten aning utan att man är medveten om hur. Eller varför.
Men det man noterar hos sig själv finns också hos andra. Radioprogrammet Språket tog upp "ens" i ett program för ett tag sedan. Det är inte alldeles lätt att sätta fingret på hur denna delvis nya användning ska beskrivas. Dock – allt fyller en funktion. Det verkar handla om ett retoriskt grepp för att skärpa formuleringen. Det finns ett implicit ifrågasättande: Vilken dum idé att gå och lägga sig! Vadå jacka!
Ett exempel i radioprogrammet var "Var är du ens?", om man stämt träff med någon som inte dyker upp. Underförstått: nu måste du helt ha virrat bort dig.
Det kan vara en påverkan från engelskans "even" och i synnerhet uttrycket "I can't even" – som används just så, utan en fortsättning – resonerade Språket. Där finns den här kritiska innebörden.
Personligen tycker jag att det ändå är ett ganska trevligt, lagom diskret, sätt att förhålla sig skeptisk. Om det nu ens fyller den funktionen, alltså.