Svenska Dagbladet drog igång en rolig sak förra veckan. Man har bjudit in skribenter att reflektera kring ämnet svenskans vackraste ord och även uppmanat läsarna att skicka in sina förslag. Så småningom ska ett vinnande ord koras. Responsen blev omedelbart stor på många håll, Twitter till exempel.
Det är upplyftande, för låt oss minnas att språk handlar om lust och glädje och nyfikenhet – också.
Vad har varit språkligt vackert för mig under den gångna våren?
Jag tänker på poesi. Bruno K Öijers diktsamling "Och natten viskade Annabel Lee" gjorde stort intryck, liksom uppläsningen senare i Linköping.
Men varför egentligen? Det låter sig inte formuleras på ett enkelt sätt – det är just det som är poängen med litteratur. Kanske kan man ändå säga så här: språket är som vackrast när det är en motståndshandling. Öijer skriver en smärtsamt sorglig dikt om pappans självmord. Ur svärtan stiger ett ljus. Jag vet inte hur det går till, men så är det.
Eller Bodil Malmstens vidunderligt vackra bok "Det här är hjärtat". Den handlar om döden och sorg i stort sett i varje rad. Ändå: den ger tröst.
Hur? Fråga inte mig. Men jag känner.
Det är ett språkets underbara mysterium.
Eller för att ta ytterligare ett exempel ur säsongens bokutgivning: Paul Celans "Andningsvändning". Den är en utmaning för läsaren: mörk, hård, sträng, men också klar och gnistrande. En motrörelse i språkets och existensens gränsområden, där något bara med stor ansträngning låter sig formuleras.
Vad vill jag ha sagt med detta? Att också jag tycker om ord som solnedgång, havsbris och smultron (fast kanske egentligen företeelserna).
Men än mer tycker jag om det språk som vågar motståndet.
Därmed tar Språkspalten ledigt och önskar alla en skön sommar!