Förra veckan diskuterade jag begreppet triggervarning, det vill säga företeelsen att på förhand varna för inslag i till exempel en text. Tanken är att dessa inslag skulle utlösa negativa reaktioner hos den som tar del av dem. Det kan låta överdrivet försiktigt. Å andra sidan kan finnas skäl att ge till exempel människor utsatta för övergrepp möjlighet att göra ett val på förhand huruvida man vill exponeras för något eller inte.
Bror Gårdelöf påpekar i ett brev att triggerpunkter används inom smärtbehandling. ”Ett tryck på en triggerpunkt kan utlösa de smärtor som patienten lider av och lokalbedövning där kan ta bort smärtan – i bästa fall för gott!”, skriver han.
Det är just vad det handlar om: någonting kan utlösa en reaktion. Trigger betyder ju avtryckare på engelska.
Harriet Larsson skriver ett resonerande brev där hon lyfter fram risken ”att svartlistning och utrensning följer i triggervarningens spår”. Tanken att till exempel äldre tiders litteratur i någon mån bör anpassas till en ny tid brukar leda till hetsiga diskussioner. Tintin och Pippi Långstrump är två exempel som varit på tapeten under senare år. Bättre – men också mer krävande – är att sätta på sig den tidens glasögon och försöka förstå, skriver Harriet Larsson.
Hon tar också upp andra begrepp som tenderar att begränsa debatten. Till exempel falska preferenser – man uttrycker bara åsikter man vet är accepterade. Eller kognitiv dissonans – man försöker minska motsättningar genom att bagatellisera och förneka. Även flera andra som jag måste utelämna för tillfället.
Men frågan är intressant. Vilka övergripande strukturer och tankemönster präglar debatten?