Söderlind söker nytt sound

Vintern är mild i Stockholm och Erik Söderlind går med jackan öppen på Ringvägen på Söder. Inte enbart för vädrets skull.

– Replokalen ligger bara runt hörnet.

Den är även en fast punkt i ett flyktigt frilansliv. Erik Söderlind är i dag etablerad i den svenska jazzeliten och turnerar internationellt. Uppdragen varierar: ena dagen en hängiven jazzpublik i en småstad, andra dagar Robbie Williams och Idol-final i Globen.

– Jobb kommer sällan i en jämn ström, men så är det för alla frilansar.

Det är också sällan som det moderna medieljuset faller över en jazzmusiker, men filmen "Monica Z" har gett genren en viss renässans som även Erik Söderlind märker av.

– För ett par dagar sedan klev några killar i 15-årsåldern på Hornsgatan upp till mig och sa: ”Du är väl Erik Söderlind, vi diggar dig.” Sånt känns alltid lite extra kul!

Jazzen är förvisso en smal genre. Samtidig har definitionen av jazz blivit allt bredare, det märks inte minst under årliga Stockholm Jazzfestival som samlar både förvaltare och förnyare. Erik Söderlind står stadigt med fötterna i båda lägren.

– Jag kan ha svårt för vissa former av fri jazz, men viktigast är ju ändå att musiken inte blir en uppvisning för de redan frälsta.

Erik Söderlind anser sig vara privilegierad som kan ägna sig åt musik på heltid. Men det innebär inte att han uteslutande kan ägna sig åt att spela. Tiden framför datorn och i telefonen tar mycket tid.

– Jag har lärt mig är att arrangörer ofta vill ha färdiga koncept. Jag turnerar till exempel med Cornelis-tolkningar som brukar locka en bred publik.

Turnéerna får vardagen att gå ihop, medan stipendier och liknande behövs för projekt, som skivinspelningar. Just nu arbetar Erik Söderlind med materialet till ett tredje album. Han samarbetar med pianisten Calle Bagge, som bland annat jobbat med Robyn och Kleerup.

– Det klickade direkt mellan oss, vi har redan testat ett antal utkast där vi spelar tillsammans.

De tidigare skivorna markerar en utveckling mot en personligare ton, med fler egna låtar och en nordisk klangbotten. Med tredje skivan vill Erik Söderlind ta ännu ett steg. Han har bland annat lyssnat på filmmusik för inspiration.

– Det kommer inte att låta som något jag har gjort tidigare, säger han.

Erik Söderlinds improvisationsförmåga är omvittnad. Men vägen till musiken var inte självklar, någon tradition fanns inte i familjen hemma i Linköping.

– Farsan köpte skivor med Wes Montgomery och Tal Farlow, och jag försökte spela med.

Erik understryker att han alltid kunnat lita på sitt gehör, sina öron. Men det har inte alltid varit till en fördel.

– Jag har ingen examen från Kungliga Musikhögskolan eftersom jag inte har godkänt på teoridelen. Men jag har ju ändå fått komma tillbaka och undervisa, säger han och skrattar.

Gitarrtalangen upptäcktes i den kommunala musikskolan i Linköping.

– Den var väldig viktig. Olof Näslund var en bra lärare och duktig gitarrist som lärde mig klassisk gitarr.

Sedan blev det gitarrorkester under ledning av Börje Norell, numera rektor på Kulturskolan. Han var också den som fick upp ögonen för Eriks improvisationstalang. När Erik spelade solo stirrade de andra eleverna i noterna.

– När Börje spelade jazz på gitarr satt jag själv som klistrad. Han bjöd på privatlektioner, och vi hade skitkul. Men man ska heller inte glömma gitarristen Göran Wiberg som jag gick hos samtidigt, han lärde mig en annan typ av gitarrspel, som viskomp och trubadurspel.

Erik spelade inte i något band vid den här tiden. Det fanns heller inte så många andra i hans ålder som delade intresset.

– Jazz var inget som man skyltade med inför kompisarna. På skolresorna smusslade jag med kassettbanden så att de andra inte skulle upptäcka vad jag hade i hörlurarna.

På fritiden spelade han med kompisen, dragspelaren Markus Asp. De deltog i talangjakter, SM i gatumusik och jobbade på Wasa Lejon.

– Vi spelade även på Stora torget i Linköping och tjänade så bra att vi aldrig behövde ta ett sommarjobb.

När Erik började på musikgymnasiet i Norrköping upptäckte han att det fanns andra i samma ålder som delade hans intressen. Han mötte även två betydelsefulla lärare: Bertil Ingvardsson och Göran Hanquist.

– Bertil blev en mentor med massor av positiv energi. Vi har fortfarande mycket kontakt. Göran och jag hade en gitarrduo. Genom den lärde jag känna Nisse Sandström, som i sin tur introducerade mig för många fina musiker! Jag fick spela på jazzklubbar med musiker som Sture Nordin. Det betydde enormt mycket för mig att få ta del av hans kunnande … det var på riktigt!

Rune Gustafsson är den svenska jazzgitarrens gudfader. Erik Söderlind hann träffa honom innan han gick bort för snart två år sedan Erik fick bland annat ta över en av hans gitarrer och ärva en del noter.

– Rune gick ju under smeknamnet Stenansiktet, men han hade en fantastisk humor. Han har betytt oerhört mycket för dagens svenska gitarrister. Jag har föreslagit för flera att vi ska samlas till en hyllningskonsert, och har redan fått positiva signaler från flera arrangörer.