Zandra Lindström i Motala är barnbarnsbarn till syndikalisten Frans Gustafsson. Hans hustru Ellen kom från Motala. Zandra har växt upp med historien om sin farmors far, vad han gjorde och vad han betydde för den svenska arbetarrörelsen.
– Det har talats en hel del om honom i familjen. Min farmor Sonja var ju bara fem år när han dog men hennes mamma berättade om tiden i Västervik, säger Zandra Lindström.
Vid lunchtid måndagen den 16 april 1917 samlades stadens arbetare på Stora torget i Västervik. De kom från tändsticksfabriken, från Slipmaterial, från pappersbruket och från många andra industrier och verkstäder. De var hungriga och arga.
Våren 1917 var det upprorsstämning i Sverige. Krigsåren hade lett till livsmedelsbrist, handelsblockaden under kriget innebar minskad import. I stället exporterades mycket av den mat som behövdes hemma i Sverige, för priserna var högre i andra länder. Kostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med och arbetslösheten ökade.
Potatisskörden, som var så viktig för de fattiga, hade förstörts av det dåliga vädret under vintern. Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan andra skodde sig på livsmedelsbristen, de som av samtiden kallades gulaschbaroner. Ransonering infördes 1916, främst på bröd.
På torget i Västervik var det någon som skaffade fram en låda. Den ställde sig Frans Gustafsson på och talade till församlingen. På hans förslag tillsattes en arbetarkommitté som senare förhandlade med stadens styrande, vilket ledde till en del förbättringar.
– Han måste ha haft en stark stämma, trots att han var ganska spenslig och liten, eftersom han nådde fram till så många, säger Zandra Lindström.
Efter upproret beskrevs han i Västerviks-Tidningen som ”en begåvad, radikal men sansad man som hade ordet väl i sin makt”.
Under våren spreds hungerupproret i Sverige. I riksdagsvalet på hösten fick liberaler och socialdemokrater makten. Många hade då befarat en blodig revolution, men så blev det inte.
Zandra och hennes bror Patrik Lindström är väl insatta i släkthistorien. De har flera gånger besökt Västervik och lärt sig vad som hände där för hundra år sedan. Zandra har också sparat en del efterlämnat lösöre efter sin farmors far, till exempel den koffert han hade när han reste för att agitera.
– Den hade farmor och förvarade sina gardiner i. Det gör jag också, säger Zandra Lindström.