Visas till 9 april 2015

En del av de här skulpturerna för tankarna till något som legat dolt i sekler, men som åter har fått komma upp i ljuset. Det handlar inte om stilen eller formerna, utan om att de förmedlar en känsla av slutenhet, till och med oåtkomlighet.

Ungefär som om gestalterna som framställs intar en ambivalent hållning till det faktum att de inte längre tillåts gömma sig i sitt glömda rike.

Artikelbild

Doft II - IX - stenskulpturer av Yvonne Nimar.

Resliga, smärta kvinnofigurer lyfts fram liksom stolta kvinnohuvuden som nästan alla blundar och på det viset markerar att de varit med mycket länge och redan sett det de vill se. Världen de vistas i finns inuti deras huvuden. Via sina lugna, stoiska anletsdrag uttrycker de en sorts oförstörbarhet som bottnar i ett samspel med den utdragna tiden.

Den där känslan av ointresse av det som omger dem i nuet, alstras till en del också av deras svala, eller till och med känslolösa, framtoning. De är sig själva nog. Sen är det upp till den som så vill att inlemma dem i ett sammanhang.

Den här skulptören modellerar fram sina figurer. Bitar av lera läggs i lager på lager. Ytan blir därmed lite skrovlig, vilket förstärker intrycket av det otjänliga i att försöka ge dem en tidsbunden hemvist. De tämligen råa ytorna skänker dem även en känsla av motståndskraft mot tidspåverkan.

Giacometti har säkert varit en källa till inspiration. Men de flesta av Nimars skulpturer anammar den absoluta stillheten.