Norstedts
Drottningen har läst en av Per Johanssons tidigare böcker och vill att han skriva om Kungsträdgården.
Författaren, som är från västkusten och håller till i ett torp sju mil utanför Göteborg, känner inte till oasen i centrala Stockholm, men är i färd med en levnadsteckning av finansmannen Paul Werke. En framträdande gestalt i 60-och 70-talets bankvärld, som hade sin arbetsplats i kvarteren
Förslaget har alltså både praktiska och strategiska möjligheter som lockar.
Det är också upptakten till Per Johanssons fjärde roman "Kungsträdgårdens svarta hål", som är en hisnande djupdykning ner i de existentiella vrår som döljer sig under en inte nödvändigtvis välordnad, men åtminstone mer bekant yta.
Den olycklige Paul Werke som hukar i skuggan av en auktoritär far finner en reträttplats i kretsar långt bort från familjeliv och styrelserum. Där möter han också Rolf, en halvt misslyckad kirurg som vid sidan av yrkesutövningen uppträder i rollen som något slags mörkrets furste. När Per Johansson söker upp honom några decennier senare är han rätt nergången, men har fortfarande en del att berätta om livet högst upp i samhällspyramiden. Skvaller och skandaler som aldrig fann en väg in i de dåtida societetsreportagen.
Men det är bara ett av romanens alla spår och Per Johansson har blandat autofiktiva inslag och snabba växlingar mellan tidsperspektiv med reflexioner kring morden på Olof Palme och Anna Lindh. Han undersöker frimurarorden och nämner Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", men ger bland mycket annat också glimtar av möten mellan Paul Werke och Jacqueline Kennedy, berör Einsteins relativitetsteori och uppehåller sig kring konstnären Ulrik Samuelssons utsmyckning av Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
I långa stycken påminner det om ett uppror mot sannolikhetsläran. Händelser som inte borde ha något inbördes förhållande blir delar i en berättelse som normalt sett skulle falla på sin egen orimlighet. Men allt är möjligt i litteraturen och det som imponerar mest är det lediga och tillbakalutade sättet att hålla ihop det hela. Det blir aldrig uppvisning eller flåshurtig skröna, utan en stilistiskt mycket driven lek som pekar på avgrunder som kan lura under det till synes självklara.
Per Johansson har alla nödvändiga verktyg för att ro allt i land och när det är dags att summera kan det visa sig att "Kungsträdgårdens svarta hål" är den här vårens bästa svenska roman.