Crusellhallen 8/9
Efter att orkestern hedrat sin bortgångne och avhållne chef Tomas Herrgårdh med att stående spela Elgars vackra ”Nimrod” vidtog ett program som till stora delar präglats av hans planering: haltfull och väl vald amerikansk musik.
I en stram version av Gershwins ”Strike up the band” imponerade samspelet mellan träblåsarna och xylofonen. Sviten ur hans ”Porgy and Bess” var full av de melodier vi alla älskar.
Bernsteins ”Sonat för klarinett” var trots sitt kammarmusikaliska anslag något av konsertens huvudnummer. Den är annorlunda mycket annat och flashigare från Bernsteins penna: eftertänksam, dröjande, prövande …
Om den vunnit på att orkestreras vill jag låta vara osagt. Det hantverket stod solisten Dan Larsson själv för, välljudande och kunnigt gjort. Han hade även en stor stund med sitt briljanta och vackra solospel. Men det finns en percussiv kvalitet i originalets pianosats som behövs för att ge relief till klarinettens legato. Nu försvann något av den udden och solisten blev en av alla andra blåsare.
Styckena från Bernsteins ”A night on the town” var intelligenta och utåtriktade, men frågan är om inte Coplands ståtliga ”Fanfare for the common man” tog priset, sin ringa längd till trots.
Medan jag njöt av musiken och insatserna slog mig tanken: är inte Blåsarsymfonikerna för bra för alla dessa småstycken och potpurrier och sviter av örhängen. Underhållning behöver vi, kanske rent av lite lättvikt – och detta var ju bara ett program bland flera. Men mycket musik förlorar på att tas ur sitt sammanhang.
Kanske behöver både musiker och publik något att bita i och bearbeta? Jag ser fram emot oktoberkonserten då Stravinskijs ”Konsert för piano och blåsare” framförs.