I ett slags fortsättning på migrationsdramat ”Mediterranea” (2015) återvänder regissören Jonas Carpignano till samma plats, en liten kalabrisk by, med kameran riktad åt ett nytt håll.
I utkanten av byn ligger ett nedgånget romskt område där tonåriga Pio (som också syns i en biroll i ”Medietrranea”) bor bland sopor, stulen el och rökande, stenhårda småbarn. Polisen gör regelbundna besök i området och radar upp i stort sett alla män i vuxen ålder för genomsökning.
När Pios pappa och äldre bröder åker fast för bilstölder tar han på eget bevåg på sig att driva familjebusinessen vidare. Han tar kontakt med det lokala italienska gangstergänget som familjen arbetar för och genom sin streetsmarthet och vänskap med den afrikanske migranten Ayiva (trots att resten av familjen ser ned på alla svarta) lyckas han också dra hem lite pengar till sin tuffa matriarkmamma. I en dubbeltydlig sekund suckar hon djupt, som om hon förstår att han är vuxen nu och vad som därmed väntar. Men om hon egentligen önskar något annat för sitt barn så håller hon inne med det, den kriminella vägen verkar vara den enda framkomliga.
Pio gör bort sig och får också smaka på hur fruktansvärt det kan vara att bli utfryst ur den livsviktiga gruppen och vilket offer som krävs för att få komma tillbaka in i värmen. Det finns en hjärtskärande moralisk tvist i den här berättelsen, som i övrigt är helt befriad från några pekpinnar.
Jonas Carpignano filmar i en dokumentär stil, som bär på ett arv från den italienska neorealismen. Alla medverkande i filmen är amatörer och medlemmar i samma romska familj, vilket ger en totalt autentisk känsla. Men det saknas inte manusskriven dramatik och filmisk finess. Drömska bilder på Pios farfar i sin ungdom, där han var fri och vandrade landsvägarna fram med sin häst framstår som nästan utopiska i jämförelse med tillvaron i det deppiga Ciambra. Filmen är lite för lång och trevande stundtals men det bjuds onekligen en unik växa-upp-story i en nutida miljö som sällan visas. (TT)
