Regi: Michaela Granit
Scenografi och kostym: Karin Lind
Medverkande: Ann-Sofie Andersson Kern, Jesper Barkselius, Luiza Stanescu, William Wahlstedt, Tobias Almborg, Karin Oscarsson, Kardo Mirza och Ludwig Bertling Wiik
Östgötatern Linköping 4 nov–10 dec
En teaterfest av färger, musik och rörelser. En Halloween-cocktail med beska droppar. Ett visuellt och sensuellt lustspel. En kostymmaskerad likt en anakronistisk trans-show att njuta av. Rött, svart, guld i ett dubblerat scenrum av tyger. Ögat får sitt lystmäte samtidigt som verbala ordexcesser likt tsunamivågor rullar fram från scengolvet. Fasligt vad det pratas.
Å andra sidan gör det inget att man inte alltid hinner uppfatta allt som sägs. Versmåttet alexandriner vävs visserligen samman med nutida språk. Men tempot är högt. Och tätheten stor i spel och gester. Framför allt är det en fabulös iscensättning med skådespelare som rör sig simultant i ett slags blandning av stiliserad barockdans och nutida performancekonst. Texten serveras inflätad med en kreativ rörelsekoreografi och skådespelarkonst på hög nivå av samtliga medverkande.
All denna sceniska festivitas står som kontrast till den svartsyn som omfattas av ”Misantropen”. Han hatar människor och deras fjäskande dubbelspel i sällskapslivet. Denna huvudperson är författare och heter Alceste, suveränt gestaltad av Jesper Barkselius i en tung roll. Han är den evigt tragiske sanningssägaren, den som återkommer i till exempel Ibsens ”Brand” 1866.
Första akten iscensätts som en smått galen och munter komedi. Andra akten får mer slagsida åt det tragiska. Den stora upplevelsen av föreställningen finns i dess nyskapande visuella kraft. Interaktion och sprickor mellan kroppens språk och repliker synliggörs. Helheten är en frigörande nytolkning av hög konstnärlig essens.
Spelstil och gestaltning firar triumfer inom Teater-teater upphöjt i 2. Teatraliska överspel och överdrifter. Allt görs stilsäkert och passar så bra in i sammanhanget med tidsglidningar mellan dåtid och nutid. Geniala sammansmältningar mellan Commedia Dell´Arte, barockt överdåd, enorma peruker och fantasifyllda kostymer med nutida markörer som sneakers, smartphones, selfies, näthat, twitter. Skarpt, roligt, fyndigt och avancerat träffsäkert. Fellini och Peter Greenaway applåderar ljudligt i bakgrunden.
Alltnog, man ska nog inte ha ambitionen att se teater enbart med hjärnan och språkcentrum. Lika bra att släppa det och ta in den här föreställningen direkt med alla sinnen. Ord, kroppar, rörelser, musik, färger och dramaturgi lite mer ocensurerat sensuellt i stället för via alla intellektuella spärrvakter. Inte som högläsning på biblioteket. Då öppnar sig ”Misantropen” som ett både vasst och underskönt kalejdoskop av stimuli och god skådespelarkonst.