Lynne Ramsay har verkligen en talang för att skapa riktigt trasiga människoöden på film. Inte sällan kantas hennes historier av våld, tjockt klibbigt blod och genuint elände men det finns inget standardmässigt över dem.
Med lite mer humor hade hon kunnat kallas en kvinnlig Tarantino. Men Ramsay är gravallvarlig och det gör att man alltid känner sig imponerad över det brutala hantverket men också som fångad i en cineastisk bur, där man blir tvångsmatad med det absolut värsta som mänskligheten kan erbjuda. ”Morvern Callar” och ”Vi måste prata om Kevin” var inga lättsmälta upplevelser och noir-historien ”You were never really here” är inget undantag.
Här spelar Joaquin Phoenix en torped/privat utredare som anlitas för att hitta bortsprungna flickor i New York. Han har fullt upp och pausar emellanåt hemma hos sin gamla mamma, som han har ett nära förhållande med.
Med tillbakablickar i form av korta sekvenser av fruktansvärda upplevelser i barndomen och under sin militärtjänstgöring skulpteras Joes personlighet fram, långsamt och metodiskt. Phoenix är som gjord för att spela den på ytan slutna Joe, vars inre är ett konstant kaos. I Lynne Ramsays händer skildras ett psykiskt och känslomässigt tillstånd, både hos Joe men också i New York, som väl inte har sett så här hotfullt och vidrigt ut sedan ”Taxi driver”.
Alla ljud är påfrestande, som ett hamrande soundtrack i Joes plågade huvud. Musiken är skriven av Jonny Greenwood, till vardags även gitarrist i Radiohead, och den skapar en febrig stämning, speciellt i filmens första del.
När Joe tar sig in i en pedofilring eskalerar allt och ungefär där blir det direkt svårt att fortsätta orka med att se filmen, trots att den är så snyggt gjord. Man kan inte beskylla Lynne Ramsay för att försöka ställa sig in hos tittaren. Fortfarande är ”Vi måste prata om Kevin” denna sparsmakade regissörs bästa film. Men är man sugen på stilistiskt säkert obehag så är detta ett säkert kort. (TT)
