Som titeln antyder är detta historien om hur den föräldralöse Arthur, en fixare som vuxit upp på en bordell i ett skitigt Londonium, finner sin rätta identitet som kung Arthur. Under historiens gång dyker självklart trollkarlen Merlin, slottet Camelot, den mystiska Damen i sjön och svärdet i stenen, Excalibur, upp – tungt mytologiska ingredienser som det borde vara nära på omöjligt att inte kunna blåsa liv i.
Men Guy Ritchie misslyckas helt. Alltsedan "Lock stock and two smoking barrels" (1998) har han gjort mer eller mindre charmiga filmer som brukar innehålla rollfigurer att gilla och fiffiga filmiska ticks som förhöjer upplevelsen. Men i den här filmen blir hans speciella stil irriterande eftersom den inte tillför något utan bara effektivt förhindrar engagemang i förloppet. De där små sekvenserna av invecklad klippning fram och tillbaka är visserligen snygga och drar upp tempot, men de känns mest som desperata tricks för att blåsa liv i en i film som i övrigt skriker efter puls.
Charlie Hunnam ("Sons of anarchy") i rollen som Arthur är lyckad, han har precis de där kvaliteterna som en leading man ofta har i Guy Ritchie-filmer; han är stilig, har glimten i ögat och har en naturlig pondus som gör honom trovärdig. Men han får bara glänsa i korta stunder, sedan slängs vi ned i en deppig grotta där Jude Law i rollen som den onde kung Vortigern mest är väldigt tråkig.
En nästan katatonisk magiker drar också ned tempot genom att stirra ut i tomma intet och hävda att skillnaden mellan kungar och människor är de förras förmågor att "inte titta bort". Hon syftar på filmens emotionella kärna som mjölkas vid upprepade tillfällen men som inte innehåller något som helst överraskande när Arthur väl accepterar sitt öde och slutar "titta bort". Finalen är ett nästan imponerande torrt antiklimax fullt av effekttunga scenerier men utan något som liknar engagemang. Jämförelsen är kanske taskig men se bara på "Game of thrones" – det är också medeltidsfantasy, där varenda scen vibrerar av känslor och dramatik.
Men Mikael Persbrandt piggar upp som den imponerande vikingen Greybeard. Hans funktion i handlingen är egentligen mycket oklar men man blir i alla fall glad när han dyker upp. (TT)
