17/4
Trots en olycklig krock med LISO:s samtidiga konsert var det en tämligen välbesatt domkyrka som fick ta del av Haydns oratorium - ett kyrkomusikaliskt storverk, dock mer sällan exponerat än Bachs, Händels, Mozarts och Brahms bidrag till genren.
Haydn inspirerades vid sina Londonbesök av Händels oratorier. De stora resurskraven och den monumentala formen delar han med dennes stora verk. Men musikens karaktär och tonspråk är hans eget: här finns en hel del ”lättare” musikaliskt innehåll med det typiskt wienklassiska anslaget. Vissa vokala inslag är nästan av lied-karaktär, till exempel arian om växternas ljuvlighet som sopranen Jeanette Köhn sjöng så betagande att den blev en av höjdpunkterna!
Alla solisterna var hörvärda, särskilt glädjande var det att konstatera hur bra det klingade när de sjöng tillsammans – något som i sanning inte är självklart med solistiska röster!
Det är svårt att kommentera en kör av oratoriedimensioner, mycket handlar om storslagen massverkan. I vilket fall som helst lät det övertygande om de sammanslagna körerna, speciellt i de brett anlagda fugerade avsnitten.
Visst har solisterna och kören central betydelse i och med frambärandet av texten från Bibelns Genesis. Men Haydn har också gett orkestern flera tunga roller. Mycket av hans tonmåleri lutar sig mot instrumentens förmåga att återge sådant som havsbrus, fågelsång och väderfenomen.
Francis hade klokt nog valt en luftig och slank orkesterklang till SON. Inledningen av oratoriets tredje del spelades obeskrivligt vackert med tre pastorala flöjter i centrum.
I lördags framförde Francis, SON och körerna ”Skapelsen” i De Geerhallen i Norrköping. Jag var inte där, men jag antar på goda grunder att förutsättningarna var mycket annorlunda än gårdagens. Förmodligen fanns där bättre förutsättningar för tydlighet och kanske dynamik, och avståndet mellan musiker och lyssnare var inte lika avgörande. Å andra sidan har oratoriets innehåll och budskap en given hemmaplan i katedralen, något som möjligen kan bidra till att lyssnarna blir mer av deltagare än passiva åhörare.
Jag tycker att musiken nådde fram utan stora akustiska förluster, däremot var det svårt eller omöjligt att höra något av texten. Men vi hade ju ”facit”, antingen i form av förförståelse eller via programbladet.
Det sakrala allvar som vilar över exempelvis Bachs passioner och Mozarts mässor är här ersatt med ett mått av ”sakral fri- och lekfullhet”. Det känns logiskt, eftersom det vi lyssnade till ju var frukter av både Haydns och Guds skaparlust!
