För sjunde sommaren erbjuder Birgitta Wigforss teaterunderhållning i gården Oxhagens stora lada. I år står komedin ”Omaka par” på repertoaren. En tvåaktare skriven av den amerikanske dramatikern Neil Simon.
Simon är en både välkänd och välbeprövad manusförfattare i Sverige och ”Omaka par” har tidigare haft framgångar även på de stora scenerna – bland annat på Maximteatern i Stockholm och då med sin tids stora komedienner Birgitta Andersson och Lena Nyman i huvudrollerna.
Detta är ingen klassisk slänga-i-dörrarna-fars. Manuskriptets humor är mer subtil och fordrar att skådespelarna med viss varsamhet tar sig an gestaltningen av de båda huvudkaraktärernas vitt skilda personligheter: notorisk låt gå-inställning kontra notorisk ordningsamhet.
Slarviga Ulla (i Oxhagens loge Åsa Dahl) och den inneboende vännen/pedanten Beatrice (Birgitta Wigforss) står i handlingens centrum. Varje fredag samlas de och tre väninnor i Ullas lägenhet för att spela Trivial Pursuit. Samtalen kretsar kring otrogna äkta män, ofrivillig barnlöshet, möjligheten att som kvinna göra karriär. Tunga och tyvärr tidlösa ämnen som här tar plats i ett snyggt scenograferat 1980-tal som sjuder av axelklaffar, pudelfrisyrer och diskomusik.
Viss försiktighet är alltså en framgångsfaktor i denna pjäs och premiärkvällens första akt känns mot den bakgrunden något forcerad. Den andra sitter bättre. Ensemblen är nu säkrare, replikerna får ta det utrymme de behöver, tempot är över lag bättre och publiken är inte sen att återkoppla utvecklingen – skratten och applåderna blir allt varmare.
Samtliga medverkande förtjänar beröm för sin instudering av detta ordrika manus med massor av repliker som ska memoreras och levereras i rätt ordning och på rätt plats. Jag vill därtill särskilt framhålla Albin Johansson som trots sin ungdom (född 2001) redan besitter en säkerhet och tajming som får honom att lysa på scenen. I de små musikaliska numren visar han dessutom att han kan både sjunga och dansa. Och i rollen som den sliskige spanske grannen Jesus använder han ett minspel som imponerar.
Sommarteater på amatörnivå innebär slutligen så mycket mer än att bara repetera in och framföra en pjäs. Utstrålningen hos arrangörerna av engagemang, kamratskap och känsla för den egna hembygden är tilläggsvärden som publiken får mer eller mindre av på köpet. Här i Oxhagens loge med dansbandsminnen från 1980-talet får den definitivt mer – krönt av ett välordnat pausfika med bordsservering och goda små mackor.
”Omaka par” ges sju gånger till och med 19 augusti.
