Niemi med ett flödande sprÄk

Lappmarkspredikanten Levi Laestadius (1800–1861) Ă€r numera kanske mest ihĂ„gkommen för sin strĂ€nghet och för sin djupa avsky för gardiner, vilka han brukade kalla ”djĂ€vulens kalsonger”.

Kock? I sin senaste bok handlar det om ”Koka björn”. ”Niemis sprĂ„k flödar fram, rikt pĂ„ associationer och bilder utgör det oftast en utmĂ€rkt klĂ€dedrĂ€kt för den historiska berĂ€ttelsen”, skriver Anna Rudberg.

Kock? I sin senaste bok handlar det om ”Koka björn”. ”Niemis sprĂ„k flödar fram, rikt pĂ„ associationer och bilder utgör det oftast en utmĂ€rkt klĂ€dedrĂ€kt för den historiska berĂ€ttelsen”, skriver Anna Rudberg.

Foto: PÀr BÀckström

Bokrecension2017-09-30 05:55
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Nu stiger han emellertid fram ur historien pĂ„ ett helt nytt sĂ€tt, som huvudperson i Mikael Niemis nya roman ”Koka björn”. Fokus ligger hĂ€r inte sĂ„ mycket pĂ„ den dundrande predikanten, utan mera pĂ„ Laestadius som individ och mĂ€nniska; en entusiastisk botaniker och humanist, och en person med stort socialt patos inte minst för det allmĂ€nt föraktade samefolket.

NĂ€r berĂ€ttelsen tar sin början Ă€r det sommaren 1852 i byn Kengis allra lĂ€ngst uppe i norr. VĂ€ckelsen med sin extas gĂ„r över nordlandet och skapar starka underliggande spĂ€nningar mellan ”vĂ€ckta” och ”sovande”. Romanens berĂ€ttarjag Ă€r samepojken Jussi, som Laestadius en gĂ„ng fann ensam i ett vĂ€gdike och tog under sina vingars skugga. Jussi Ă€r en klassisk iakttagare, stĂ€ndigt i ”prostens” nĂ€rhet; han hör och ser allt, men utan att mĂ€rkas dĂ€r han sitter pĂ„ golvet i ett dunkelt hörn av rummet. Med sig i konten har han upplevelser frĂ„n en fasansfull barndom prĂ€glad av svĂ€lt, misshandel och moderns – hĂ€xan, som han i tankarna kallar henne – superi. DĂ€r finns ocksĂ„ det smĂ€rtsamma minnet av systern Anne Maret som han lĂ€mnade kvar nĂ€r han gav sig av; ”den enda som höll av mig”.

OcksÄ Laestadius sjÀlv har egna barndomsminnen av det vid den hÀr tiden hejdlösa brÀnnvinsdrickandet i Sverige. Det Àr mot bakgrund av det hans starka fördömande av alla former av alkohol ska ses.

Denna sommar 1852 hittas en dag vallpigan Hilda död i skogen. ProvinsiallÀkaren Sederin och lÀnsman Brahe slÄr snabbt fast att hon fallit offer för en slagbjörn. Jakt anordnas, och snart Àr den förmodade drÄparen drÀpt. Men Laestadius Àr lÄngt ifrÄn övertygad. Efter en brottsplatsundersökning vÀrdig en nutida forensiker blir han alltmera viss om att Hildas mördare inte ska sökas bland djuren i skogen, utan bland mÀnniskor.

SÄ hittas Ànnu en flicka död. Prosten Àr inte heller nu övertygad om den allmÀnna meningen att hon bragt sig sjÀlv om livet. Han anar andra, ondskefullare krafter i omlopp i bygden. Krafter som hotar honom sjÀlv och i förlÀngningen hela vÀckelsen.

Likt en tornedalsk Sherlock med Jussi som Watson sÀtter han sig i sinnet att peka ut den verklige förövaren. NÄgot som renderar honom mÀktiga fiender i form av sÄvÀl doktorn, lÀnsman och fjÀrdingsman Michelsson.

”Koka björn” Ă€r alltsĂ„ ett slags deckare i historisk miljö. Men samtidigt sĂ„ mycket mera. Gestaltningen av den tystlĂ„tne, nĂ€rmast sjĂ€lvutplĂ„nande Jussi som följer prosten som en skugga Ă€r lysande, en ungdomsskildring dĂ€r författaren liksom lĂ„ter Jussi speglas i sina egna iakttagelser av den vördade prosten, fadersgestalten. Bland annat har prosten lĂ€rt Jussi lĂ€sa och skriva, och skildringen av mötet med det skrivna ordet, att knĂ€cka lĂ€skoden och plötsligt kunna stiga in i andra vĂ€rldar, Ă€r bĂ„de magisk och full av jordnĂ€ra detaljer.

De skrivna orden ger en bestĂ€ndighet som de talade saknar. SĂ„ skriver Jussi i skrivlĂ„dans sand om valpen Lihkku, ”Lycka”, som sparkades ihjĂ€l av hans mor ”hĂ€xan”: ”Det Ă€r första gĂ„ngen hennes namn blir bokstĂ€ver, ingen har tidigare berĂ€ttat om Lihkku och hur hon dog. Men nu finns hon. Precis som jag finns i prostens kyrkbok. Är man nedskriven kan man aldrig glömmas.” Jussis fĂ€rdigheter blir ocksĂ„ till nytta för prosten under hans brottsplatsundersökningar, dĂ„ han lĂ„ter Jussi föra protokoll.

Men trots sin vördnad blir det till sist oemotstĂ„ndligt för Jussi att bryta mot givna regler. Trots prostens förbud smyger han sig en lördagskvĂ€ll ivĂ€g till en dans, dĂ€r han blir bryskt erbjuden nĂ„gra rejĂ€la klunkar konjak. Ruset som följer gestaltar Niemi sĂ„ hĂ€r: ”VĂ€rlden hade öppnat sig för mig. Kvar i ett hörn stod den gamle Jussi, men nu var han bara en skuggvarelse. Han blickade pĂ„ vad som pĂ„gick och tĂ€nkte att nu Ă€r Jussi full, nu har Jussi smakat spriten. Han spejade dĂ€r som en fĂ„gel, men inte lyssnade jag lĂ€ngre pĂ„ hans gnĂ€ll.”

Och sÄ plötsligt stÄr hon dÀr framför honom. Maria, prÀstgÄrdens lagÄrdspiga, hans pÄ avstÄnd Àlskade.

Mikael Niemis nya roman rymmer bÄde starka personportrÀtt och den fina skildringen av Tornedalens natur och flora. Han visar pÄ tidens nÀrmast koloniala syn pÄ Norrland som ett land lika exotiskt som Indien för överhetspersoner frÄn Stockholm och Uppsala. Trots kraften i sitt Àmbete blir Laestadius sjÀlv aldrig en del av överheten. Han Àr född i trakten av en mor som var av sameslÀkt, och hans lojalitet stÄr till fattiga samer och torpare för vilka han ser utbildning som den enda vÀgen ut ur misÀren. Tillsammans med att lÀmna sig Ät Gud dÄ, förstÄs.

BerĂ€ttelsen vĂ€xer frĂ„n suggestiv inledning till fenomenal avslutning, en avslutning smĂ€rtsam att lĂ€sa men likvĂ€l oemotstĂ„ndligt spĂ€nnande. HĂ€r, i slutdelen, Ă€r det Laestadius sjĂ€lv som för ordet. Åldrad och trött ser han tillbaka pĂ„ sitt liv och gĂ„r tillrĂ€tta med sin ungdoms Ă€regirighet.

Niemis sprĂ„k flödar fram, rikt pĂ„ associationer och bilder utgör det oftast en utmĂ€rkt klĂ€dedrĂ€kt för den historiska berĂ€ttelsen. Men ibland hajar jag till inför uttryck som ”tonĂ„rstid”, ”bara sĂ„ dĂ€r”, och att nĂ„gon kĂ€nner sig ”obekvĂ€m”. Knappast ordval frĂ„n 1850-talet. Som helhet Ă€r dock ”Koka björn” det bĂ€sta jag lĂ€st av Mikael Niemi. Jag skulle inte bli förvĂ„nad om boken skulle rendera honom ett andra Augustpris.

Litteratur

Mikael Niemi

Koka björn

Piratförlaget

LĂ€s mer om