Denna lyser också igenom hennes ”Den yttersta lyckans ministerium”, en roman som har mycket gemensamt med ”De Små Tingens Gud” men som ändå förlorar i jämförelse. Fram träder en mäktig, svulstig och för varje sida alltmer förgrenad berättelse där Roys typiska eklektiska berättarteknik känns väl igen, men där den också har renodlats till en grad som gör att formen överskuggar budskapet.
Berättelsen om den starka och okuvliga Anjum utgör den röda tråden i romanen. Född som intersexuell lämnar Anjum i tonåren sin familj och ett liv i ensamhet och isolering för att i stället börja leva som hijra, alltså som transsexuell, i ett hijrakollektiv i den gamla delen av staden Dehli. De drygt trettio år som Anjum ”med sin hoplappade kropp och delvis förverkligade dröm” tillbringar i huset som döpts till Khwabgah, Drömmarnas hus, är emellertid bara en bakgrundsberättelse.
Det är den märkliga historien om hur hon lämnar kollektivet och i stället bosätter sig på en begravningsplats där hon så småningom även ger tak över huvudet åt andra fattiga och utstötta som är en del av handlingen ”Den yttersta lyckans ministerium”. Skildringen av hur Anjums boning även symboliskt omfamnar de döda genom att hon stegvis bygger in kyrkogårdens gravar i husets allt nya rum närmar sig en surrealism som har mycket gemensamt med den i ”De Små Tingens Gud” (minns scenen från Sophie Molls begravning). Här renodlas den dessutom till någonting som närmast får mig att tänka på den latinamerikanska litteraturen, på Isabell Allendes respektive Gabriel Garcia Marquezs sätt att inlemma död och sönderfall i det levande. Intrycket förstärks av Roys kroppsnära berättarspråk som inte heller skyr det mest intima eller det motbjudande och brutala.
Såväl historien om Anjum som den om den unga arkitekten Tilo i romanens andra del handlar om rätten att definiera sig själv och om längtan efter både kärlek och tillhörighet. Samtidigt är ”Den yttersta lyckans ministerium” precis som ”De Små Tingens Gud” en roman om nutida Indien: i berättelsen återfinns kastsamhället, pogromerna i Gujarat 2002, konflikten i Kashmir och motsättningarna mellan Indiens hinduiska och muslimska befolkning. Det är ofta ur den lilla och maktlösa människans perspektiv som tragiska händelser och blodiga konflikter skildras hos Roy. I romanpersonernas vardag är omvärlden både nära och långt borta. När bilderna från attentatet i New York den 11 september 2001 plötsligt tränger in i hijrakollektivets vardag är den enda replik som de förstummade invånarna i Khwabgah förmår sig till ”»Talar de urdu där?»”.
Tyvärr förlorar ”Den yttersta lyckans ministerium” på att den helt enkelt vill för mycket. Berättarperspektivet växlar samtidigt som berättarrösten levererar en oöverskådlig mängd detaljer om var och en av de närmast oräkneliga personer som förekommer i romanen, inklusive de allra mest perifera. Liksom i sin förra roman gör Roy berättelsen polyfon genom att fläta in en mängd litterära citat och sångtexter. På så vis upprättar hon en dialog med såväl världslitteraturen som populärkulturen men i kombination med berättarröstens besatthet med detaljer gör det också läsningen tröttsam. Romanens uppbrutna kronologi gör det svårt för läsaren att följa med i de politiska händelser som skildras. Ett efterord som sätter in berättelsen i dess nutidshistoriska sammanhang och som kort introducerar de politiska konflikterna i dagens Indien hade varit av godo. I romanens första del förekommer ett förhållandevis stort antal ord som översättaren har valt att inte översätta. Jag gissar att i det engelska originalet har denna kontrast mellan hindu och engelska en funktion men här kan den upplevas som störande för berättelsens inre rytm. Återigen hade jag önskat ett upplysande efterord av översättaren, eller varför inte en kort ordlista i slutet av romanen.
”Hur berättar man en trasig historia? Genom att långsamt bli alla. Nej, Genom att långsamt bli allting.” lyder citatet som pryder omslagets baksida. Tyvärr kan ingen skönlitterär berättelse bli allting. Också en politiskt engagerad skönlitterär prosa kräver en balans mellan innehållet och formen för att göra ett bestående intryck. ”Den yttersta lyckans ministerium” lyckas tyvärr inte upprätthålla denna balans.