15/8
Kristin Amparos sång känner jag från andra områden än jazz, hennes skiva ”A dream” ägnas dock denna ädla konstform.
Att hon begått sin jazzdebut är kanske inte direkt någon bomb som slår ner, inte desto mindre är jag imponerad!
Många vokalister från andra genrer som rör sig mot jazzen krånglar gärna till det, måna om att visa sig kapabla att uppfylla idiomet. Så icke Amparo – hon sjunger så självklart och enkelt och låter de fina sångerna göra mycket av jobbet, något som både de och hon och publiken vinner på.
Rösten och fraseringen är strålande. Amparos rutinerade sång och presentationer av låtarna fyller scen och salong. Många av kvaliteterna är säkert spår från andra musikaliska sammanhang, något som berikar den välbesökta konsertens innehåll – även om allt inte är ortodox ”jazz”.
Trion bakom henne är kloka och modiga nog att avstå från ”duktighet”, de ger Amparo mycket luft och utrymme att växa i. Deras konsekventa hållning skapar atmosfär och färger och många känslolägen.
Flera av numren har Amparo själv skrivit, som den suggestiva ”I’ve seen the devil” – en sång som kryper under huden och som handlar om hennes erfarenhet från SOS barnbyar. Annat minnesvärt är från Anita O´Days, Nina Simones och Shirley Basseys (!) repertoarer.
När hon annonserar ”The moon is a harsh mistress” blir jag kanske lite orolig, eftersom Radka Toneffs tidlösa tolkning känns ”helig” och som den enda tänkbara. Men vilken andlös andakt hon skapar, och vilket glimrande pianospel Lyssarides står för!
Amparo tillför traditionen en hel del – ett ärligt och självutlämnande musicerande, en förmån att få ta del av.
