Det är ett melankoliskt och vackert verk. Första satsen väller fram som en flod, ömsom strid och högljudd, ömsom mjukt flytande och väldigt lågmäld. Kvällens dirigent, venezuelanen Rafael Payare, ledde instrumentalisterna med fast men varsam hand och jag tror nog att Rachmaninov log gillande i sin himmel.
Varför hängde verket på gärdsgården? Därför att den ryske pianisten hade misslyckats katastrofalt med sin första symfoni 1897 och snudd på tappat modet att fortsätta. Det tog nästan tjugo år och en dos terapi hos hypnotisör innan han i stor hemlighet vågade sig på denna andra symfoni som blev succé och snart spelades över hela världen.
Kvällens program rymde ännu mer spännande musikhistoria: År 1961 hittade en musikforskare det som senare visade sig vara Haydns första cellokonsert, då antagen vara förlorad i nästan 200 år. I dag är det ett obligatoriskt stycke för cellister som söker jobb i symfoniorkestrar.
Jobbsökande torde dock inte vara någon huvudfråga för kvällens gästsolist, cellisten Pieter Wispelwey från Nederländerna – en virtuos som inte bara är en fröjd att höra utan även att se; Wispelwey spelar med hela kroppen och är nästan förödande charmig med en lika sparsmakad som uttrycksfull fysisk gestaltning.
Från min plats kändes dock Norrköpings symfoniorkester inte riktigt samspelt med solisten. Kanske hade de inte hunnit repetera tillräckligt. Helheten i Haydnverket gav mig i alla fall inte riktigt den upplevelse jag hade hoppats på.
