Övers: Joakim Sundström
Brombergs
Michailopol, centralorten i prisbelönade holländaren Tommy Wieringas roman "Det här är namnen", har förmodligen sett bättre dagar. Staden har 39 000 invånare, men lokala klenoder som det berömda kärnforskningsinstitutet och hockeylaget är borta. Makten har dessutom hamnat hos en burdus affärsman som lyckats bli borgmästare.
Visserligen är platsen fiktiv, men författaren gör inte särskilt mycket för att tona ner drag som röjer att det hela är tänkt att utspela sig någonstans i Ryssland, men sättet att förena finansiella intressen och politiska ämbeten leder lika gärna tankarna till Donald Trump och det amerikanska presidentvalet.
Polischefen och bokens huvudperson heter Pontus Beg, en sliten veteran som irriteras över en vänsterfot som kallnat sedan en nerv i ländryggen kommit i kläm.Livet går sin ruffiga gång och vardagen bryts egentligen bara av två saker: hans intresse för österländsk filosofi och den natt i månaden när han får krypa ner i sängen hos hushållerskan Zita.
Skildringen av den melankoliskt luttrade polisen är trovärdig. Det här är den första av Tommy Wieringas romaner som översatts till svenska, men det märks att han kan hantera sina redskap. Men boken är inte bara en välskriven, utan också angelägen och den består egentligen av flera berättelser som löper sida vid sida innan de korsas.
På väg över ett kargt stäpplandskap i riktning mot Michailopol är en grupp människor som befinner sig på flykt undan olika slags olycksöden. Det kan anspela på den rådande flyktingkatastrofen, men rymmer också en kriminalroman. Ett mord har begåtts under flykten och det blir utredning, men de utmattade flyktingarna får Pontus Beg att tänka på anblicken som mötte när de nazistiska koncentrationslägren öppnades i slutet av andra världskriget. Omständigheterna har gjort att han lärt känna stadens siste jude, en rabbin som lär honom ett och annat om den judiska historien.Det får honom att betrakta de nyanlända med andra ögon och flykten upprepar egentligen uttåget ur Egypten. Bland flyktingarna finns en namnlös pojke som han lite lekfullt kallar för Lille Moses.
Det kunde lätt ha blivit övertydligt, men Tommy Wieringa undviker det genom ett eftertänksamt och associativt språk som låter tankegångarna och minnet av historien rulla in likt vågor över en strand. Men mest handlar det nog om att göra det rätta när tillfället erbjuds.