Ord & Kulturs förlag
Ingemar E L Göransson är som författare en slugger. Han slår hårt och snärtigt, men siktar inte alltid så noga. Hans texter berör och provocerar med en iver som är Göranssons eget signum. ”Det svarta landet” kallas för en samtidsroman. Den beskriver också en dystopi som ligger i en nära framtid.
Det är 2018 och den borgerliga alliansen har vunnit med hjälp av ett högerextremistiskt parti. Innan dess har den avgående regeringen insett faran med denna utveckling mot fascism och extremism och därför skapat en särskild grupp inom säkerhetspolisen. Uppgiften är att ha koll på och motverka de högerextrema rörelserna.
Det återför Leif Ekenberg, en redan känd gestalt i Göranssons litterära persongalleri, till tjänsten som polis. Samtidigt dras privatutredaren Lars-Jonathan Västby in i samma händelseutveckling då han utreder omständigheterna kring en försvunnen flykting från Ghana.
Allt tar sin början med en rättgång i Linköpings tingsrätt mellan två kriminella gäng som minst sagt får ett blodigt och dramatiskt slut. En dramatik och undergångsstämning som ska hålla i sig till bokens sista sida.
Ingemar E L Göransson skriver med en ton av Sjöwall- Wahlöö. Huvudpersonerna är både beslutsamma och resignerade på en och samma gång. En underliggande kritik mot den politiska samtiden ljuder genom sidorna. Det är inte lätt att följa med i Göransson politiska analys som han driver väl så långt. Jag undrar som läsare om Ingemar E L Göransson själv inser att han återskapat den av Jan Guillou en gång avslöjade och kritiserade underrättelseorganisation IB och tar den som modell för en kraft för demokrati.
”Det svarta landet” är en som vanligt inlevelsefull och engagerad bok av Göransson. Den vänder sig till socialdemokratiska män 55+ med en stark känsla för nostalgi. Om Ingemar E L Göransson skrev lite mindre ortodoxt folkhemspolitiskt skulle han säker få en större läsekrets.
