Crusellhallen i Linköping
12 maj
”Vi ska hylla en av de allra största inom populärmusiken” sa sångaren och trumpetaren Peter Asplund, och det kan ingen säga emot. Sinatra innebär i sin tur det bästa ur ”The American songbook” som rymmer så många pärlor att världen vore mycket fattigare och tråkigare utan dem.
Jag har skrivit det förr: Blåsarsymfonikerna är inget storband, men det innebär ju inte att de inte kan omhänderta den här genren – för det kan de! Genuin jazzkunskap och dito känsla finns i ensemblen, bland annat i det alltid utmärkta kompet.
Sinatra och sångerna presenterades av Asplund på ett informativt och behagligt sätt. Delvis fick han kämpa med den stora publiken som tog tid på sig att ratta in den frekvens han kommunicerade på. Vad gäller trumpetandet har han inget att bevisa, men det var som om mycket försvann bland alla läckra arrangemang. Dessa var dock i sig själva snärtiga och utmärkta, flera var från Magnus Bloms penna, andra var gjorda av Linköpingsbördige Mats Hålling.
Asplund sjöng mjukt och svängigt, men hade även här svårt att nå ut – åtminstone till en början. När han efter paus gjorde några nummer med komptrion blev allt mycket tydligare, ett faktum som lyfte den ljuvliga ”Nancy with the laughing face” till något stort.
Annat minnesvärt var scatsången i ”The song is you” samt den underbart fina ”Someone to watch over me”. För att kunna genomföra duetten ”Something stupid” plockade Asplund upp den lokala jazzvokalisten Anna Sandström på scenen – kul och bra!
Det höga betyget motiveras inte främst av smattrande höjdpunkter, utan mer av det habila hantverket, det pålitliga levererandet och ett genuint musikantskap.